Tungt
Vaken sen 04.00..
Varför?
Vad händer nu?
Underligt hur det kan förändras på bara en dag.. Efter sex sms, sju missade samtal och ett 75 min långt samtal.
Faktum är att det känns bra.
Take Five
Det är vad jag gör nu mitt i korridorsstädet. Kändes som att mina handleder skulle brista då jag bar ut en hel låda full med glasburkar plus två soppåsar. Den biten till återvinningen känns fruktansvärt lång då det är tungt.. faktum är att den är ganska lång även om det inte är tungt!
Om någon minut är det off to träning. Efter träningen är det fortsatt städning som gäller. Urk.
Al Gore på tv.. man kanske borde se hans film. Är det kanske den som går på tv? Mycket troligt. Hur som helst hade jag nog inte riktigt vågat se den.
Take Five är väldigt bra.
Städningen blev klar i god tid faktiskt. Slog två flugor i en smäll och städade mitt egna rum en snabbis.
Skönt att ha lite mat färdiglagad till imorgon. Bara lite nudlar som skall kokas upp in a minute. Ska försöka lägga mig vid elva. Borde nog skynda lite tror jag.
Om någon minut är det off to träning. Efter träningen är det fortsatt städning som gäller. Urk.
Al Gore på tv.. man kanske borde se hans film. Är det kanske den som går på tv? Mycket troligt. Hur som helst hade jag nog inte riktigt vågat se den.
Take Five är väldigt bra.
Städningen blev klar i god tid faktiskt. Slog två flugor i en smäll och städade mitt egna rum en snabbis.
Skönt att ha lite mat färdiglagad till imorgon. Bara lite nudlar som skall kokas upp in a minute. Ska försöka lägga mig vid elva. Borde nog skynda lite tror jag.
Bättre förr.
Jag vill att allt ska vara som det var förr. Kanske inte "allt", men att JAG var som jag var förr. Sådan som jag var mot dig förr. Försent? Ja, kanske för den omedvetna personligheten jag hade då mot dig, nu är dock rollerna ändrade. Ansträngning. Ett ord jag bör uppmärksamma. Att anstränga mig är något jag måste göra för att gå tillbaka till mitt gamla jag, gentemot dig.
Varför?
Tusen, miljontals anledningar. Ett av mina stora begär, en sak, ett ord som kan ge mig den största tillfredsställelsen av alla -kontroll. Då hade jag faktiskt det, då var det du som levde i ovisshet. DU var beroende av mina tankar, bedömningar och beslut. Jag vill tillbaka.
"...fotomodell på mig." Just det. Obetydligt egentligen, jag vet hur du funkar. På något sätt, självklart, vet du hur jag funkar och du spelar mig ett spratt. Självklart går jag rakt i fällan och reagerar på ditt önskade vis.
Svartsjuka. Jag vet inte vem som är mest svartsjuk, jag eller du. Jag skulle inte säga att det var jag. Så många gånger jag har kunnat "hämnas" på samma sätt, men låtit bli. Varför kom jag på mitt "egentliga svar" en millisekund efter att jag skickat mitt "felaktiga" svar? "Lycka till. Hoppas det går bra med henne!" kunde jag ha skrivit.. Hade varit mycket bättre.
Just precis nu vill jag bara skrika och slåss. Det här är inte jag. Ju mer jag tänker på vem jag egentligen är; hur mycket jag tål att ta, vad jag tycker är rätt och orätt.. desto mer kall och känslolös blir jag gällande dig.
I mina tankar kan detta jämföras med liv och död. I verkligheten kan sanningen vara någon helt annan. Hämnd är något jag skulle vilja ha, vilket skulle vara totalt ogenomförligt i detta ögonblick, och det är i just detta ögonblick allt spelar roll.
Jag vill kunna tänka mina tankar, jag vill kunna vara besviken, och jag vill kunna vara arg.
Nu vill jag strunta i allt.
"Oh!!" (mottaget för knappt två minuter sedan)
"Godnatt"
"Samma, älskar dig, ska bara va ute lite längre.."
Jag tänker det.. så varför skriver jag det inte? -Idiot.
Varför?
Tusen, miljontals anledningar. Ett av mina stora begär, en sak, ett ord som kan ge mig den största tillfredsställelsen av alla -kontroll. Då hade jag faktiskt det, då var det du som levde i ovisshet. DU var beroende av mina tankar, bedömningar och beslut. Jag vill tillbaka.
"...fotomodell på mig." Just det. Obetydligt egentligen, jag vet hur du funkar. På något sätt, självklart, vet du hur jag funkar och du spelar mig ett spratt. Självklart går jag rakt i fällan och reagerar på ditt önskade vis.
Svartsjuka. Jag vet inte vem som är mest svartsjuk, jag eller du. Jag skulle inte säga att det var jag. Så många gånger jag har kunnat "hämnas" på samma sätt, men låtit bli. Varför kom jag på mitt "egentliga svar" en millisekund efter att jag skickat mitt "felaktiga" svar? "Lycka till. Hoppas det går bra med henne!" kunde jag ha skrivit.. Hade varit mycket bättre.
Just precis nu vill jag bara skrika och slåss. Det här är inte jag. Ju mer jag tänker på vem jag egentligen är; hur mycket jag tål att ta, vad jag tycker är rätt och orätt.. desto mer kall och känslolös blir jag gällande dig.
I mina tankar kan detta jämföras med liv och död. I verkligheten kan sanningen vara någon helt annan. Hämnd är något jag skulle vilja ha, vilket skulle vara totalt ogenomförligt i detta ögonblick, och det är i just detta ögonblick allt spelar roll.
Jag vill kunna tänka mina tankar, jag vill kunna vara besviken, och jag vill kunna vara arg.
Nu vill jag strunta i allt.
"Oh!!" (mottaget för knappt två minuter sedan)
"Godnatt"
"Samma, älskar dig, ska bara va ute lite längre.."
Jag tänker det.. så varför skriver jag det inte? -Idiot.
Vad händer..?
Jag har blivit en annan.. Jag är tråkig, förvirrad, tankspridd och svettig.
Varför kommer de tankarna upp allt oftare? Varför känner jag mig inte som jag brukar? Mer och mer tänker jag tillbaka på hur det var. Gymnasiet framför allt och de två åren efter... Alltså tiden innan nuet. Jag VISSTE det! Alla de saker jag gjorde, som gjorde mig väldigt upptagen, som gjorde mig till den jag är (var?!).. Alla de saker jag inte har tid med eller möjlighet till nu. Helt borta. Mer och mer känner jag att jag själv också är som alla de sakerna -borta.
Accordeon, Vrat na Vrat, Holmes, trummor, samba, ABF, enstaka solo-gigs för pensionärer eller middagar, skojobbet (att spana ut på vänersborgs två tråkiga fik innehållande vänersborgs-original)... Valde jag fel? Kommer jag kunna identifiera mig med min nya "grej" på samma sätt med de gamla? Nu är vi så många på samma sak.. förut var det bara jag.
Borttappad och försvunnen igen.
Självklart känner jag mig mer hel än någonsin. Det skall icke glömmas. Hur kan han "glömma"? Varför känner jag att jag måste anstränga mig för att till synes "glömma"? Även om känslorna är ömsesidiga skulle mina anses som mycket större, pga min vilja att ge allt av mig. Ja, nu har jag någon att ge det till. Med måtta, för inte ska man ge för mycket med risk för överväldigande.
Jag vill kunna låta bli att tänka, men faktum är att det är det enda som har legat och tärt inne i mig. Väntar han inne med svaret? Vill han, eller vill han inte? Varför skulle han inte vilja menar jag.. Visst, det finns kanske anledningar jag inte vet om. Jag har blottat mig själv per sms. Vore jag modigare hade jag konfronterat per telefon, det skulle jag ha gjort, varför gjorde jag inte det?! Sms, åh vad jag avskyr den funktionen. Vad kan ha hänt? Det är glömt, förträngt pga nekande svar.. eller bara uppskjutet? Denna vånda. Denna väntan.
Förra året var det en sak. Nu är det en annan väntan.
Varför kommer de tankarna upp allt oftare? Varför känner jag mig inte som jag brukar? Mer och mer tänker jag tillbaka på hur det var. Gymnasiet framför allt och de två åren efter... Alltså tiden innan nuet. Jag VISSTE det! Alla de saker jag gjorde, som gjorde mig väldigt upptagen, som gjorde mig till den jag är (var?!).. Alla de saker jag inte har tid med eller möjlighet till nu. Helt borta. Mer och mer känner jag att jag själv också är som alla de sakerna -borta.
Accordeon, Vrat na Vrat, Holmes, trummor, samba, ABF, enstaka solo-gigs för pensionärer eller middagar, skojobbet (att spana ut på vänersborgs två tråkiga fik innehållande vänersborgs-original)... Valde jag fel? Kommer jag kunna identifiera mig med min nya "grej" på samma sätt med de gamla? Nu är vi så många på samma sak.. förut var det bara jag.
Borttappad och försvunnen igen.
Självklart känner jag mig mer hel än någonsin. Det skall icke glömmas. Hur kan han "glömma"? Varför känner jag att jag måste anstränga mig för att till synes "glömma"? Även om känslorna är ömsesidiga skulle mina anses som mycket större, pga min vilja att ge allt av mig. Ja, nu har jag någon att ge det till. Med måtta, för inte ska man ge för mycket med risk för överväldigande.
Jag vill kunna låta bli att tänka, men faktum är att det är det enda som har legat och tärt inne i mig. Väntar han inne med svaret? Vill han, eller vill han inte? Varför skulle han inte vilja menar jag.. Visst, det finns kanske anledningar jag inte vet om. Jag har blottat mig själv per sms. Vore jag modigare hade jag konfronterat per telefon, det skulle jag ha gjort, varför gjorde jag inte det?! Sms, åh vad jag avskyr den funktionen. Vad kan ha hänt? Det är glömt, förträngt pga nekande svar.. eller bara uppskjutet? Denna vånda. Denna väntan.
Förra året var det en sak. Nu är det en annan väntan.
Torsdag..
Snart dags att gå till bussen. Idag är en sådan dag jag helst inte vill vara i skolan. HELST av allt vill jag vara hemma. Vill alltid vara hemma..
Börjar bli lite förkyld också tror jag.
Ring mig! Hör av dig! Känns som att jag har gjort bort mig lite.. nää. Längtar jättemycket.
Saknar dig.
Börjar bli lite förkyld också tror jag.
Ring mig! Hör av dig! Känns som att jag har gjort bort mig lite.. nää. Längtar jättemycket.
Saknar dig.