Bättre förr.
Jag vill att allt ska vara som det var förr. Kanske inte "allt", men att JAG var som jag var förr. Sådan som jag var mot dig förr. Försent? Ja, kanske för den omedvetna personligheten jag hade då mot dig, nu är dock rollerna ändrade. Ansträngning. Ett ord jag bör uppmärksamma. Att anstränga mig är något jag måste göra för att gå tillbaka till mitt gamla jag, gentemot dig.
Varför?
Tusen, miljontals anledningar. Ett av mina stora begär, en sak, ett ord som kan ge mig den största tillfredsställelsen av alla -kontroll. Då hade jag faktiskt det, då var det du som levde i ovisshet. DU var beroende av mina tankar, bedömningar och beslut. Jag vill tillbaka.
"...fotomodell på mig." Just det. Obetydligt egentligen, jag vet hur du funkar. På något sätt, självklart, vet du hur jag funkar och du spelar mig ett spratt. Självklart går jag rakt i fällan och reagerar på ditt önskade vis.
Svartsjuka. Jag vet inte vem som är mest svartsjuk, jag eller du. Jag skulle inte säga att det var jag. Så många gånger jag har kunnat "hämnas" på samma sätt, men låtit bli. Varför kom jag på mitt "egentliga svar" en millisekund efter att jag skickat mitt "felaktiga" svar? "Lycka till. Hoppas det går bra med henne!" kunde jag ha skrivit.. Hade varit mycket bättre.
Just precis nu vill jag bara skrika och slåss. Det här är inte jag. Ju mer jag tänker på vem jag egentligen är; hur mycket jag tål att ta, vad jag tycker är rätt och orätt.. desto mer kall och känslolös blir jag gällande dig.
I mina tankar kan detta jämföras med liv och död. I verkligheten kan sanningen vara någon helt annan. Hämnd är något jag skulle vilja ha, vilket skulle vara totalt ogenomförligt i detta ögonblick, och det är i just detta ögonblick allt spelar roll.
Jag vill kunna tänka mina tankar, jag vill kunna vara besviken, och jag vill kunna vara arg.
Nu vill jag strunta i allt.
"Oh!!" (mottaget för knappt två minuter sedan)
"Godnatt"
"Samma, älskar dig, ska bara va ute lite längre.."
Jag tänker det.. så varför skriver jag det inte? -Idiot.
Varför?
Tusen, miljontals anledningar. Ett av mina stora begär, en sak, ett ord som kan ge mig den största tillfredsställelsen av alla -kontroll. Då hade jag faktiskt det, då var det du som levde i ovisshet. DU var beroende av mina tankar, bedömningar och beslut. Jag vill tillbaka.
"...fotomodell på mig." Just det. Obetydligt egentligen, jag vet hur du funkar. På något sätt, självklart, vet du hur jag funkar och du spelar mig ett spratt. Självklart går jag rakt i fällan och reagerar på ditt önskade vis.
Svartsjuka. Jag vet inte vem som är mest svartsjuk, jag eller du. Jag skulle inte säga att det var jag. Så många gånger jag har kunnat "hämnas" på samma sätt, men låtit bli. Varför kom jag på mitt "egentliga svar" en millisekund efter att jag skickat mitt "felaktiga" svar? "Lycka till. Hoppas det går bra med henne!" kunde jag ha skrivit.. Hade varit mycket bättre.
Just precis nu vill jag bara skrika och slåss. Det här är inte jag. Ju mer jag tänker på vem jag egentligen är; hur mycket jag tål att ta, vad jag tycker är rätt och orätt.. desto mer kall och känslolös blir jag gällande dig.
I mina tankar kan detta jämföras med liv och död. I verkligheten kan sanningen vara någon helt annan. Hämnd är något jag skulle vilja ha, vilket skulle vara totalt ogenomförligt i detta ögonblick, och det är i just detta ögonblick allt spelar roll.
Jag vill kunna tänka mina tankar, jag vill kunna vara besviken, och jag vill kunna vara arg.
Nu vill jag strunta i allt.
"Oh!!" (mottaget för knappt två minuter sedan)
"Godnatt"
"Samma, älskar dig, ska bara va ute lite längre.."
Jag tänker det.. så varför skriver jag det inte? -Idiot.
Kommentarer
Trackback