Betko

Jag har blivit en annan.. Jag är tråkig, förvirrad, tankspridd och svettig.

Varför kommer de tankarna upp allt oftare? Varför känner jag mig inte som jag brukar? Mer och mer tänker jag tillbaka på hur det var. Gymnasiet framför allt och de två åren efter... Alltså tiden innan nuet. Jag VISSTE det! Alla de saker jag gjorde, som gjorde mig väldigt upptagen, som gjorde mig till den jag är (var?!).. Alla de saker jag inte har tid med eller möjlighet till nu. Helt borta. Mer och mer känner jag att jag själv också är som alla de sakerna -borta.

Accordeon, Vrat na Vrat, Holmes, trummor, samba, ABF, enstaka solo-gigs för pensionärer eller middagar, skojobbet (att spana ut på vänersborgs två tråkiga fik innehållande vänersborgs-original)... Valde jag fel? Kommer jag kunna identifiera mig med min nya "grej" på samma sätt med de gamla? Nu är vi så många på samma sak.. förut var det bara jag.

Borttappad och försvunnen igen.

Självklart känner jag mig mer hel än någonsin. Det skall icke glömmas. Hur kan han "glömma"? Varför känner jag att jag måste anstränga mig för att till synes "glömma"? Även om känslorna är ömsesidiga skulle mina anses som mycket större, pga min vilja att ge allt av mig. Ja, nu har jag någon att ge det till. Med måtta, för inte ska man ge för mycket med risk för överväldigande.

Jag vill kunna låta bli att tänka, men faktum är att det är det enda som har legat och tärt inne i mig. Väntar han inne med svaret? Vill han, eller vill han inte? Varför skulle han inte vilja menar jag.. Visst, det finns kanske anledningar jag inte vet om. Jag har blottat mig själv per sms. Vore jag modigare hade jag konfronterat per telefon, det skulle jag ha gjort, varför gjorde jag inte det?! Sms, åh vad jag avskyr den funktionen. Vad kan ha hänt? Det är glömt, förträngt pga nekande svar.. eller bara uppskjutet? Denna vånda. Denna väntan.

Förra året var det en sak. Nu är det en annan väntan.