Betko

Det jag för dig känner,

jag finner svårt att beskriva.

Ord som talar om kärlek,

det finns inga nog intensiva.

***

Det jag för dig känner,

likt den lycka hos ett barn när det i snön leker.

När jag i din famn slumrar,

dina fingrar mjukt min kind smeker.

***

Det jag för dig känner,

den trygghet att varje morgon vid dig vakna.

Den svidande känslan,

alla gånger jag dig måste sakna.

***

Det jag för dig känner,

att älska, gråta, men också förlåta.

Jag vill med dig,

få uppleva livets gåta.

***

Det jag för dig känner,

att du värmer mig när det är kallt.

Din förmåga att få mig att le.

Jag älskar dig, du är mitt allt.

2012-01-18

00.00

Du har slipat och knådat,
format mig till något jag inte visste fanns
Du har skrapat fram allt som under ytan funnits
mina dolda sidor utan glans

Tillsammans med blodet i kroppen de rusa ikapp:
-Ilska, vrede och självförakt
Känslan av att explodera
till följd av allt som blivit gjort och sagt

Den gode, den onde, Du och jag
Två ärkefiender utkämpar sitt sista slag
Utsidan -ett vackert porträtt
Insidan full av obehag

Förlorad förmåga att uttrycka när man lycklig är
-glad, bekymmersfri och ofantligt kär.

Orden de kommer i stunder som tär
stunder vars karaktär är olycka och misär.

Vad för orden hit,
varför nu och varför här
Varför när jag så lycklig är?

"Liggvagn".
Jag förstår att de tycker det är roligt...
De fyra tjejerna som trycker sina näsor mot rutan,
som antagligen inte fått sin första mens än.

Mitt emot mig
står den gigantiska mörka mannen
med fezen på huvudet,
han som tillhör
kvinnan bredvid.

Mannen med fezen
som i själva verket är överdelen på ett case
till ett instrument av nåt slag.
Hon ler mot mig, kvinnan,
och kommenterar vädret.

"Varför i helvete ler du just mot mig?
Varför pratar du med mig?" tänker jag,
samtidigt som jag artigt ler tillbaka
och håller med om det dåliga vädret.

Jag har varit, och kommer bli...
precis som dem.

08.02.01
17.05

De lata molnen i skymningen,
som hade de all världens tid att erövra himlen.
De trötta, halvöppna ögonen,
nyfiket beundra
de ögon som sover.

Nyfiket beundra,
för att sedan lyckligt somna.

Denna Söndag..

De mjuka tonerna,
den viskande rösten,
som vore de ämnade att vara
denna Söndags vaggvisa.

En vaggvisa för trötta ögon.

Denna Söndag..

Var är jag?
"Ta mig, välj mig! Både du och jag vet..."

Du finns inom mig, ja,
fortfarande finns du.

Sakta, sakta, känner jag din värme på min kind
Avsaknaden av den som en piskande kall, kall vind.

Jag finns här för dig, ja,
fortfarande här för dig.

"Både du och jag vet att jag fortfarande finns inom dig."

Likt tårarna som sköljs bort,
från att finnas på min kind till att inte finnas.

Jag vill ha dig där,
där borta, och inte här..

När regnet faller...


07.11.12
kl: 17.19

(Nu äntligen är den klar.. som lovat)

Likt skimrande magiskt stoft,
likt det glittrande vattnet en sömnig soluppgång.
Något som vidrörts av en ängel och stannat där.

Din blick,
som vore det första gången du såg på mig.
Din blick,
som vore det sista gången..

De vackraste tindrande ögon.
Dina ögon.


00:26

Med blicken fäst på ett obestämt föremål ligger jag och funderar.
Vad är min grej? Var finner jag mitt lugn?
Tänk, tänk, tänk!
Inget svar. Mer förtvivlan.
Tårar. En efter en silar de sakta från ögat ner till örat.

Väggen börjar knaka.
Knak. Paus. Knak. Paus.
För varje paus växer det..
Vrede. Frustration. Hjälplöshet.
I väntan på nästa ofrånkomliga knak.
För helvete jag försöker tänka!
Knak. Paus.
Tårar. Nu från båda ögonen.

Tystnad.
Knakandet upphör nu ironiskt nog, det skrattar mig i ansiktet.
"Ja, jag började gråta, jag förlorar.."
Mina tankar har nu börjat vandra i en annan riktning.
Är det någon som ser mig? Spelar mig ett spratt?

Knak, knak, knaaaarrr...
En bil åker förbi och hela huset verkar falla samman.
Inga pauser, bara knak och knarr.

Plötsligt slår det mig att jag inte längre tänker på mitt miserabla tillstånd.
Som uppslukad av knaket och knarret är jag.
"Är det för mycket begärt med knak- och knarrfria väggar?!" hör jag min röst skrika i huvudet.

Bilar åker förbi.
Ljudet av dem är det enda jag hör.
Det är tyst. För tillfället.

07.06.02
22:48

Ljuset utanför, världen nu slocknat, 
ett minne blott från igår.
Fångad i en vetskap.
Aldrig mer höst, vinter eller vår.

Jag finns fortfarande här inne!
Där jag alltid har och kommer att vara.
Säg mig, vem är jag?
Om jag tusen gånger försökt, men oförmögen att dig svara.

Jag, borttappad och försvunnen, 
fångad i något som ej längre är mitt.
Tung och hjälplös i rummet vars väggar är kala,
där allt är målat i vitt.

Ljuset innanför,
en växande värme som vet varken fel eller rätt.
Ett leende,
vackert och fjäderlätt.

En avlägsen röst,
viskningar utan slut.
Inger hopp, skänker tröst.
Andas in, andas ut.


07.02.12
23:35

Du är min pusselbit jag alltid saknat
Biten som fulländar
Biten som förgör
Du är min smärta när jag ur drömmen vaknat

Drömmen sakta spricker
Min värld, mitt hopp, mitt allt
Dör tillsammans med mig
när jag av giftet dricker

En gåta utan svar
Att skratta och att gråta
Att älska och att hata
Bli lämnad med endast ett tomt skal kvar

Att en gång uppleva kärlek med alla sinnen
Känslan av värme
Smaken av ömhet
Att leva ett liv genom gamla minnen

06.12.03
kl: 22.53