Näsan rinner!
Jag förstår verkligen inte alls varför det är så?! Jag brukar i princip aldrig vara snuvig eller ha en näsa som rinner.. men nu på senare tid har även jag blivit sån. Varje gång jag packar upp varor (skor) eller är ute på lagret blir min näsa som galen. Först trodde jag att det berodde på att det var lite kyligt, och visst var det det.. Men som idag, inte kallt alls.. och vad hände -näsan.
Detta kan ses som en överdriven småsak, men för mig är det faktiskt otroligt irriterande. Mina händer sen, who oh WHY ska jag ha torra händer? Som sandpapper! Nu när jag ändå håller på och gnäller så varför inte gnälla över min nariga överläpp? Jag har ingen ork över till dessa små bekymmer.
Att det alltid ska vara lika svårt att skriva rubrik. Rubriken är jätteviktig.. den ska väcka uppmärksamhet och ska väl helst beskriva innehållet. Nu beskrev min rubrik visserligen bara en liten detalj -helt okej.
Kom att tänka på en sak jag, Ebba och Pär pratade om.. eller rättare sagt en sak jag berättade, som jag likaväl kan skriva här. Det handlar om första gången jag blev kär. När vet man att man är det? Kanske helt fel att använda ordet "kär", men första gången jag blev kär/började gilla en kille. Kommer ihåg det så väl:
Jag var fem år. Hade en inskolning av något slag på lekis (som det hette). Jag började ett år tidigare eftersom jag var så fäst vid min storasyster Maria. (Var väl tänkt att jag skulle börja skolan ett år tidigare, men jag stannade kvar på lekis ett år till för att gå med jämnåriga.. sådär nu var det förklarat). Jag var där med pappa minns jag, vi satt ner vid ett litet bord: han, jag och fröken. Pappa satt bredvid mig och pratade med fröken (som satt mittemot), och helt plötsligt kommer en liten kille. Jag märker honom direkt och blir nyfiken på vad han ska göra. Han går mot väggen där allas personliga lådor (med kritor och andra bra-att-ha-grejer) ligger..
Utan att veta vad jag känner, vad jag gör, eller varför jag gör det, går jag fram till honom. Även jag öppnar min låda (som låg strax under hans). Han tar fram kritor och papper, jag likaså. Därefter går han fram till bordet, där pappa och fröken sitter, och sätter sig bredvid fröken. Jag följer efter och sätter mig på min plats. Han börjar rita, jag tittar på honom och även jag börjar rita.
Så konstigt beteende ändå. Jag var TVUNGEN att göra samma som honom. Visste inte varför, men jag visste att jag ville göra som han gjorde. Jag föll för honom från den första stunden. Hur länge höll det i sig? Ganska länge faktiskt, för att vara så liten.. Senare när jag blev lite äldre hade jag en sådan period till. Skillnaden då var väl att jag inte gjorde exakt samma saker som han gjorde, obviously. Eftersom det handlar om något som hände för väldigt längesedan kan jag faktiskt avslöja ett namn. Niclas Lindahl. Där har vi det! Roligt minne.
Nu dyker mitt dåliga samvete upp igen.. Yes, där har vi den kategorin. Jag har dåligt samvete (okej, inte så mycket, men KAN få) plus att jag är frustrerad. Frustrerad över att det står still ibland, som det gör nu. Jag vill inte vara den som anstränger mig mest, så jag ska låta bli, även om det kanske kan kosta mig det lilla som finns.
Detta kan ses som en överdriven småsak, men för mig är det faktiskt otroligt irriterande. Mina händer sen, who oh WHY ska jag ha torra händer? Som sandpapper! Nu när jag ändå håller på och gnäller så varför inte gnälla över min nariga överläpp? Jag har ingen ork över till dessa små bekymmer.
Att det alltid ska vara lika svårt att skriva rubrik. Rubriken är jätteviktig.. den ska väcka uppmärksamhet och ska väl helst beskriva innehållet. Nu beskrev min rubrik visserligen bara en liten detalj -helt okej.
Kom att tänka på en sak jag, Ebba och Pär pratade om.. eller rättare sagt en sak jag berättade, som jag likaväl kan skriva här. Det handlar om första gången jag blev kär. När vet man att man är det? Kanske helt fel att använda ordet "kär", men första gången jag blev kär/började gilla en kille. Kommer ihåg det så väl:
Jag var fem år. Hade en inskolning av något slag på lekis (som det hette). Jag började ett år tidigare eftersom jag var så fäst vid min storasyster Maria. (Var väl tänkt att jag skulle börja skolan ett år tidigare, men jag stannade kvar på lekis ett år till för att gå med jämnåriga.. sådär nu var det förklarat). Jag var där med pappa minns jag, vi satt ner vid ett litet bord: han, jag och fröken. Pappa satt bredvid mig och pratade med fröken (som satt mittemot), och helt plötsligt kommer en liten kille. Jag märker honom direkt och blir nyfiken på vad han ska göra. Han går mot väggen där allas personliga lådor (med kritor och andra bra-att-ha-grejer) ligger..
Utan att veta vad jag känner, vad jag gör, eller varför jag gör det, går jag fram till honom. Även jag öppnar min låda (som låg strax under hans). Han tar fram kritor och papper, jag likaså. Därefter går han fram till bordet, där pappa och fröken sitter, och sätter sig bredvid fröken. Jag följer efter och sätter mig på min plats. Han börjar rita, jag tittar på honom och även jag börjar rita.
Så konstigt beteende ändå. Jag var TVUNGEN att göra samma som honom. Visste inte varför, men jag visste att jag ville göra som han gjorde. Jag föll för honom från den första stunden. Hur länge höll det i sig? Ganska länge faktiskt, för att vara så liten.. Senare när jag blev lite äldre hade jag en sådan period till. Skillnaden då var väl att jag inte gjorde exakt samma saker som han gjorde, obviously. Eftersom det handlar om något som hände för väldigt längesedan kan jag faktiskt avslöja ett namn. Niclas Lindahl. Där har vi det! Roligt minne.
Nu dyker mitt dåliga samvete upp igen.. Yes, där har vi den kategorin. Jag har dåligt samvete (okej, inte så mycket, men KAN få) plus att jag är frustrerad. Frustrerad över att det står still ibland, som det gör nu. Jag vill inte vara den som anstränger mig mest, så jag ska låta bli, även om det kanske kan kosta mig det lilla som finns.
Kommentarer
Trackback