Knäsvag yet again..
Jag borde skaffa mig en lap-top. Den här källarmiljön gör mig inte särskilt inspirerad. Tänk nu istället att kunna sitta i sängen och skriva, ljuset lite dunkelt, regnet som smattrar mot mitt fönster, kanske nåt värmeljus tänt.. Det känns mer inspirerande. Här sitter jag mest och fryser, försöker komma ihåg alla de intressanta tankar som kan vara värda att nämnas och minnas.
Just nu lyssnar jag på Doll (Foo Fighters).
Innan jag hann skriva klart föregående mening fick jag som hastigast springa upp för trapporna. Telefonen ringde. Självklart hann jag inte.
Varför kan man inte välja när man ska bli nervös, knäsvag eller när man ska få tunghäfta? Idiotiskt av mig att ens skriva det.. det har sagts tusentals gånger, vilken klyscha. Men.. man måste ju få kunna skriva saker som andra (och man själv) sagt. Finns nog inte så mycket att skriva om annars, man kan inte vara ensam om allt. Anyhow.. Jag hoppas att jag gav skenet av att jag verkade avslappnad. Inombords tänkte jag VERKLIGEN på vad jag skulle säga, tänkte på vad han sa, hur han sa det. Bra där, verkligen.. Borde jag skriva det här? Det blir så enformigt.. hur kul kan det vara att läsa? Om min miserabla tillvaro? Jag skriver ju inte om så mycket annat. Försöker faktiskt slänga in en bit humor i det hela, för att inte verka alltför sorglig.
Hur som helst.. Varför blir man knäsvag? Vad är det för tecken? Jag hade jättelätt kunnat switch off hjärnan, enkelt. Vad gör man då när känslor i kroppen inte går att kontrollera? Där har vi det återigen, kontroll.. Jag vill ha kontroll, fullt ut.
Är det bara jag som tror, för det gör jag faktiskt, att det faktiskt kommer sluta som en saga? Jag är helt övertygad om att jag är "princess"-material (obs: am. material, ej svenska). Jag tänker ut sånt långt i förväg, även nu i denna stund, dvs hur min saga ser/kommer se ut. Är det så naivt? Måste man vara så realistisk? Eller.. realistisk var fel ord, jag är realistisk. Pessimistisk? That's it. Måste jag vara pessimistisk för att klara mig i denna hårda, kalla och regniga värld? Får jag inte ett rikare liv om jag är optimistisk? Visst finns det optimister, men jag är nog uber-optimist, hoppas att det finns fler som är det.. Vill faktiskt inte vara den enda som är det, för vore det så skulle jag kanske börja tänka att mitt sätt att tänka KAN vara fel.. och det får det inte vara, jag gillar mitt sätt.
Nog om allt. Man kanske faktiskt kan träna upp sina knän i hopp om att förebygga knäsvaghet? Dagens humor-inslag.
Jag vill ha en lap-top. Det är ungefär nu mina fingrar blir kalla.
Gillar er som orkar läsa, really.
Just nu lyssnar jag på Doll (Foo Fighters).
Innan jag hann skriva klart föregående mening fick jag som hastigast springa upp för trapporna. Telefonen ringde. Självklart hann jag inte.
Varför kan man inte välja när man ska bli nervös, knäsvag eller när man ska få tunghäfta? Idiotiskt av mig att ens skriva det.. det har sagts tusentals gånger, vilken klyscha. Men.. man måste ju få kunna skriva saker som andra (och man själv) sagt. Finns nog inte så mycket att skriva om annars, man kan inte vara ensam om allt. Anyhow.. Jag hoppas att jag gav skenet av att jag verkade avslappnad. Inombords tänkte jag VERKLIGEN på vad jag skulle säga, tänkte på vad han sa, hur han sa det. Bra där, verkligen.. Borde jag skriva det här? Det blir så enformigt.. hur kul kan det vara att läsa? Om min miserabla tillvaro? Jag skriver ju inte om så mycket annat. Försöker faktiskt slänga in en bit humor i det hela, för att inte verka alltför sorglig.
Hur som helst.. Varför blir man knäsvag? Vad är det för tecken? Jag hade jättelätt kunnat switch off hjärnan, enkelt. Vad gör man då när känslor i kroppen inte går att kontrollera? Där har vi det återigen, kontroll.. Jag vill ha kontroll, fullt ut.
Är det bara jag som tror, för det gör jag faktiskt, att det faktiskt kommer sluta som en saga? Jag är helt övertygad om att jag är "princess"-material (obs: am. material, ej svenska). Jag tänker ut sånt långt i förväg, även nu i denna stund, dvs hur min saga ser/kommer se ut. Är det så naivt? Måste man vara så realistisk? Eller.. realistisk var fel ord, jag är realistisk. Pessimistisk? That's it. Måste jag vara pessimistisk för att klara mig i denna hårda, kalla och regniga värld? Får jag inte ett rikare liv om jag är optimistisk? Visst finns det optimister, men jag är nog uber-optimist, hoppas att det finns fler som är det.. Vill faktiskt inte vara den enda som är det, för vore det så skulle jag kanske börja tänka att mitt sätt att tänka KAN vara fel.. och det får det inte vara, jag gillar mitt sätt.
Nog om allt. Man kanske faktiskt kan träna upp sina knän i hopp om att förebygga knäsvaghet? Dagens humor-inslag.
Jag vill ha en lap-top. Det är ungefär nu mina fingrar blir kalla.
Gillar er som orkar läsa, really.
Kommentarer
Trackback