Betko

Jag kan faktiskt inte vara alla till lags..

Idag är en sån där fullkomligt miserabel dag. Vakna på morgonen, åka till jobbet, fika med Ebba och Anna (väldigt trevligt by the way), åka hem för att hämta dragspelet, iväg till repet.. Inte slut än.

Efter repet bar det av till kvantum för att inhandla smör (som Magda och Maria tydligen glömt när de handlade någon timme tidigare). Efter kvantum -ÄNTLIGEN hemma.

Kom hem för tjugo minuter sedan, och Magda frågar mig om jag har lust att klippa henne. Suck är det enda jag känner. Sätter mig framför tv:n med en bit tårta från gårdagens kalas (Magda 17 år) och ser lite på Crouching Tiger Hidden Dragon, bra film ju.

Magdalena ropar på mig och frågar ännu en gång om jag inte kan klippa henne, visst tänker jag. "Får jag vila i tio minuter?" frågar jag. Det fick jag.

Efter min vila går jag ner till källaren, kollar mailen och bloggen. Datorn flippar vilket inte hjälper mig. Magdalena kommer in i rummet och jag börjar förklara min dag för henne.. Tänker högt när jag kommer på att jag faktiskt måste duscha ikväll, mitt hår är rätt så skabbigt, och jag inser att jag inte kommer hinna göra så mycket mer än att klippa henne och ta en dusch. Straight to bed alltså.. What a day.

Eftersom jag tänkte högt märkte hon att jag inte riktigt var så förtjust i den tanken lämnade hon rummet argt och sa att jag inte behövde klippa henne. Fan vad jag behövde det!! Verkligen!! Maria kommer ner, jag hör hur Magda beklagar sig för henne, och nu klipper Maria henne.

Vilket tjat det blev nu, men allvarligt talat.. Jag orkar verkligen inte, jag behöver inte det här alls.

Istället för att bara ta det lugnt den lilla stund jag kan innan läggdags är jag nu irriterad och därmed får min dag ett rätt dåligt slut.

Vilket inlägg det blev ändå. Jag hade tänkt skriva nåt helt annat. På hemvägen i bilen längtade jag verkligen hem. Tänk vad skönt att få komma hem, bara sitta och prata med syrrorna och mamma, helt otroligt skönt. För det är faktiskt så bra, så bra så att man blir glad bara av att tänka på det. Tyvärr verkar alla på rätt dåligt humör ikväll, nu blev jag också det.

Kanske finns en räddning för den här kvällen, får se.

Jag vet egentligen inte vad jag har tänkt skriva ikväll.. Det hade varit trevligt med ett facit till allt.

God, I don't know what I'm doing.

Finns ödet? Finns det för de som tror på det? Om man nu tror på ödet, vilket jag faktiskt gör.. till viss del, hur mycket ska man göra själv? Hur mycket vågar man förlita sig på ödet? Det måste finnas nån sorts balans, man måste nog hitta ett mellanting. Tror man blint på ödet låter man sig styras av det, man lever livet i hopp om att något större ska leva det åt en... Kan det vara så? Man kan heller inte alltid handla som man alltid har velat, dvs att påverka allt som man har makt till att påverka. Vem gör det? Alla tänker nog säkert på konsekvenserna, det är i alla fall det som har stoppat mig i många många fall då jag har kunnat påverka något men låtit bli.

Ett mellanting alltså.. Något som är lagom. Att handla men samtidigt att låta något vara.. att lämna något åt dess öde (det är väl ett uttryck?). Jag undrar hur många gånger jag har lämnat "fel" saker åt ödet, tusentals saker som jag hade kunnat göra annorlunda.

Tänk om det är så att allt egentligen hade klaffat rätt om man inte hade blivit påverkad utifrån? Om det finns något (ex. A) som vid en viss tidpunkt skall utlösa något annat (ex. B).. Men att allt förstörs då A eller B blivit påverkat av något yttre som kan göra att processen blir försenad eller tvärtom, vilket leder till att den enda tidpunkt då A och B kan matchas (denna "matchning" skulle vara ödet) går förlorad.

Kan det vara så att ödet finns men att man så desperat velat komma på hemligheten att man slutligen har tänkt sönder det magiska?

Nu vill jag bara.. jag vet inte. Konstig huvudvärk..

Det är som när man får kväljningar, fast i hela kroppen, i varenda muskel. Jag kan inte vara lugn.

Hur i helvete ska jag kunna sova när jag inte ens kan sitta i lugn och ro. Ingen ro alls, jag bara sitter här och hatar det faktum att jag av någon anledning känner mig rastlös.

Det är som i Dumbo.. den delen då Dumbo och den lilla musen blir fulla och ser elefanter i alla dess former och färger. Helt hysterisk musik och sång. Som liten blev jag mest ångestfylld av det, lite rädd, men samtidigt fascinerad. Det var så underligt att jag mest mådde illa av att se det. Ungefär så känner jag nu.

Jag blir alltid lika irriterad över att jag ofta lyckas associera till disneyfilmer. Det verkar nästan som att jag aldrig ser nåt annat än disneyfilmer, varför? Varför inte dra paralleller till något annat?

Jag vill inte gå och lägga mig.. jag orkar verkligen inte ligga i min säng och tänka. Idag är jag inte på det humöret. Jag orkar inte sova, det är alldeles för tråkigt.. tråkigt tråkigt tråkigt. Undrar hur många gånger jag skulle orka skriva tråkigt av tristess..

Jag har fortfarande ont i huvudet.. Det är så otroligt fult att skriva så här, så många små stycken. Jag har inte lyckats med nåt speciellt bra nu ikväll. Annat var det idag då jag spelade tennis med Ebba, yes det blev av, så bra verkligen. Fika efteråt.

Kanske det fulaste inlägget på flera månader? Osammanhängande också.. eller?

Vad ska jag göra nu?

Jag vet.. kort.

                  

En liten groda i Magdas hand.. en prins måhända?   Vi hade roligt den dagen ute på landet.. :)
Jättemånga minigrodor hittade vi..

Nu mår jag bättre. Bedtime.                

Har legat i soffan hela dagen.. kan inte förstå att jag har haft så tråkigt och så ont i halsen, öronen och bröstet.

Varför ska det göra så förbannat ont när jag sväljer..? Känns som att jag sväljer mer än vanligt nu pga det.

Fabulous.

Har hört det ordet nu några gånger den senaste veckan, slump. Tänk vad många fula ord det finns, inte fula som i vulgära, men fula som i.. tja.. fult. Låter ganska så illa att säga det, och att höra det, nästan pinsamt faktiskt. Slump är också ett fult ord till exempel.

Undrar hur mycket man hinner tänka på en dag? Tänka är en av mina favoritgrejer, det är nog allas favvogrej.. kanske. Man hinner tänka rätt sjuka grejer rätt så ofta. Eller ser saker framför sig som man vill göra i stunden men som man inte gör. Måste verkligen testa någon gång.

Jättejätteofta föreställer jag mig saker som jag verkligen INTE vill ska hända, eftersom jag alltid tänker på hur t.ex en situation kan utvecklas. Ofta slår jag bort de tankarna, för nästan alltid är de orealistiska.. MEN, sen funderar jag vidare.. "Tänk OM, tänk om det osannolika skulle hända? Varför var jag tvungen att tänka så, nu kommer det säkert hända! Fan! Men nej, klart det inte blir så, det är bara jag som är dum som för en dialog i mitt huvud. Men tänk ändå.." Så håller det på tills jag tröttnar.. eller tills Maria säger till mig att sluta (då hon är med mig och då jag delar med mig av mina tankar). Varför ska jag alltid göra så? Jag kommer ju bara skylla på mig själv om något skulle hända, bara för att jag tänkt på det.

"This is the start of something good.." (Gavin Degraw -radion imorse) får mig att tänka på "Jag tror att det kommer bli asbra.."

Asbra.. vart tog det vägen? Jag håller verkligen på att bli galen. Jag tänker inte ge vika, nej nej. Jag kan bara inte sluta tänka på vissa saker, jag som tänker så mycket, det är väl förståeligt att jag då tänker på dessa "vissa saker". Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag vill höra det igen.. Asbra.

Varför ska vissa saker (inte "vissa saker" som jag tidigare nämnt) gå fortare än andra? Som jag skrev i förrgår (eller?).. det finns så mycket saker att göra, allting går så fort, så varför kan inte ALLT gå lika fort? Det är nog ett tydligt teckan på att jag lever alldeles för fort när jag tänker efter.. För.. Själva tiden går fort medan jag själv, i förhållande till verkligheten, går långsamt fram.. När det i verkliga livet har gått några månader har det knappt gått en månad hos Betti. Det finns ingen balans nånstans.

Jag kan inte bara skynda mig igenom allt. Jag har fastnat, och det kanske beroende på att jag i mitt undermedvetna "vill" vara kvar.. jag vill att tiden ska gå långsamt. Nu när jag har fattat det (i alla fall en möjlig orsak) när kommer mitt medvetna jag förstå det? Jag förstår det, jag sitter ju här och skriver det, men trots det förstår jag det inte.. 

Försöker hinna ikapp, helt utan resultat. Mysterium.