"Penis"
Har hört det ordet nu några gånger den senaste veckan, slump. Tänk vad många fula ord det finns, inte fula som i vulgära, men fula som i.. tja.. fult. Låter ganska så illa att säga det, och att höra det, nästan pinsamt faktiskt. Slump är också ett fult ord till exempel.
Undrar hur mycket man hinner tänka på en dag? Tänka är en av mina favoritgrejer, det är nog allas favvogrej.. kanske. Man hinner tänka rätt sjuka grejer rätt så ofta. Eller ser saker framför sig som man vill göra i stunden men som man inte gör. Måste verkligen testa någon gång.
Jättejätteofta föreställer jag mig saker som jag verkligen INTE vill ska hända, eftersom jag alltid tänker på hur t.ex en situation kan utvecklas. Ofta slår jag bort de tankarna, för nästan alltid är de orealistiska.. MEN, sen funderar jag vidare.. "Tänk OM, tänk om det osannolika skulle hända? Varför var jag tvungen att tänka så, nu kommer det säkert hända! Fan! Men nej, klart det inte blir så, det är bara jag som är dum som för en dialog i mitt huvud. Men tänk ändå.." Så håller det på tills jag tröttnar.. eller tills Maria säger till mig att sluta (då hon är med mig och då jag delar med mig av mina tankar). Varför ska jag alltid göra så? Jag kommer ju bara skylla på mig själv om något skulle hända, bara för att jag tänkt på det.
"This is the start of something good.." (Gavin Degraw -radion imorse) får mig att tänka på "Jag tror att det kommer bli asbra.."
Asbra.. vart tog det vägen? Jag håller verkligen på att bli galen. Jag tänker inte ge vika, nej nej. Jag kan bara inte sluta tänka på vissa saker, jag som tänker så mycket, det är väl förståeligt att jag då tänker på dessa "vissa saker". Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag vill höra det igen.. Asbra.
Varför ska vissa saker (inte "vissa saker" som jag tidigare nämnt) gå fortare än andra? Som jag skrev i förrgår (eller?).. det finns så mycket saker att göra, allting går så fort, så varför kan inte ALLT gå lika fort? Det är nog ett tydligt teckan på att jag lever alldeles för fort när jag tänker efter.. För.. Själva tiden går fort medan jag själv, i förhållande till verkligheten, går långsamt fram.. När det i verkliga livet har gått några månader har det knappt gått en månad hos Betti. Det finns ingen balans nånstans.
Jag kan inte bara skynda mig igenom allt. Jag har fastnat, och det kanske beroende på att jag i mitt undermedvetna "vill" vara kvar.. jag vill att tiden ska gå långsamt. Nu när jag har fattat det (i alla fall en möjlig orsak) när kommer mitt medvetna jag förstå det? Jag förstår det, jag sitter ju här och skriver det, men trots det förstår jag det inte..
Försöker hinna ikapp, helt utan resultat. Mysterium.