Det är tyst. För tillfället.
Med blicken fäst på ett obestämt föremål ligger jag och funderar.
Vad är min grej? Var finner jag mitt lugn?
Tänk, tänk, tänk!
Inget svar. Mer förtvivlan.
Tårar. En efter en silar de sakta från ögat ner till örat.
Väggen börjar knaka.
Knak. Paus. Knak. Paus.
För varje paus växer det..
Vrede. Frustration. Hjälplöshet.
I väntan på nästa ofrånkomliga knak.
För helvete jag försöker tänka!
Knak. Paus.
Tårar. Nu från båda ögonen.
Tystnad.
Knakandet upphör nu ironiskt nog, det skrattar mig i ansiktet.
"Ja, jag började gråta, jag förlorar.."
Mina tankar har nu börjat vandra i en annan riktning.
Är det någon som ser mig? Spelar mig ett spratt?
Knak, knak, knaaaarrr...
En bil åker förbi och hela huset verkar falla samman.
Inga pauser, bara knak och knarr.
Plötsligt slår det mig att jag inte längre tänker på mitt miserabla tillstånd.
Som uppslukad av knaket och knarret är jag.
"Är det för mycket begärt med knak- och knarrfria väggar?!" hör jag min röst skrika i huvudet.
Bilar åker förbi.
Ljudet av dem är det enda jag hör.
Det är tyst. För tillfället.
07.06.02
22:48