Ojojoj..
Mycket att göra de här sista dagarna...
Jag bara klagar, jag vet! Eller..? Egentligen vill jag inte påstå att jag klagar, faktum är att det är hela sanningen. Mycket att göra and that's it.
Får nästan lite panik. När man upptäcker att ens garderob är fylld med kläder som inte finns. Massa kläder, men ändå inga kläder. Jag borde ha en sommar- och en vintergarderob. Man tycker att garderoben är full, men man ska inte låta sig luras! Helt plötsligt upptäcker man (jag) att det finns väldigt mycket vinterkläder, men inte hälften så många sommarkläder. Crap.
Finns inte så mycket jag kan göra åt den saken nu. Lite skralt med pengar (inbillar jag mig i alla fall).
Adios.
Jag bara klagar, jag vet! Eller..? Egentligen vill jag inte påstå att jag klagar, faktum är att det är hela sanningen. Mycket att göra and that's it.
Får nästan lite panik. När man upptäcker att ens garderob är fylld med kläder som inte finns. Massa kläder, men ändå inga kläder. Jag borde ha en sommar- och en vintergarderob. Man tycker att garderoben är full, men man ska inte låta sig luras! Helt plötsligt upptäcker man (jag) att det finns väldigt mycket vinterkläder, men inte hälften så många sommarkläder. Crap.
Finns inte så mycket jag kan göra åt den saken nu. Lite skralt med pengar (inbillar jag mig i alla fall).
Adios.
Åt helvete med titel!
Hur kunde en så bra dag bli så kass?
Fet! Jag har aldrig känt mig såhär tjock som i denna stund. Det är anledningen till mitt humör. Min mage känns stor som en ballong, eller är uppsvälld det rätta ordet? Hur som helst.. Den känns bara gigantisk mot vad den brukar göra! När hände detta? När fan hände det?
Jag har aldrig varit platt om magen.. men detta tar verkligen priset. Min mage har förstört min lördagkväll, åt helvete med den! Hela jag är förstörd nu.. datorn krånglar, mitt hår ser äckligt och fett ut (fetma igen!), min hy har en dålig dag, mina läppar är nariga, mungiporna spruckna (spricker var gång jag öppnar munnen) och mina händer är som vanligt torra. Och nu, till råga på ALLT, så har jag blivit TJOCK! Fan för allt.. verkligen.
Självklart kommer jag få höra massa kommentarer om att jag "visst fått lite mage" när jag är i serbien. Även när jag inte har blivit fetare på ett år finns där alltid någon som fäller den kommentaren. Om det nu är min faster, någon kusin, eller någon kusins fru..
Alltså måste jag straffa mig själv, för jag tycker verkligen inte om mig själv just nu, med snask-förbud.
Måste verkligen sätta stopp för det här. Helt otroligt.
Fet! Jag har aldrig känt mig såhär tjock som i denna stund. Det är anledningen till mitt humör. Min mage känns stor som en ballong, eller är uppsvälld det rätta ordet? Hur som helst.. Den känns bara gigantisk mot vad den brukar göra! När hände detta? När fan hände det?
Jag har aldrig varit platt om magen.. men detta tar verkligen priset. Min mage har förstört min lördagkväll, åt helvete med den! Hela jag är förstörd nu.. datorn krånglar, mitt hår ser äckligt och fett ut (fetma igen!), min hy har en dålig dag, mina läppar är nariga, mungiporna spruckna (spricker var gång jag öppnar munnen) och mina händer är som vanligt torra. Och nu, till råga på ALLT, så har jag blivit TJOCK! Fan för allt.. verkligen.
Självklart kommer jag få höra massa kommentarer om att jag "visst fått lite mage" när jag är i serbien. Även när jag inte har blivit fetare på ett år finns där alltid någon som fäller den kommentaren. Om det nu är min faster, någon kusin, eller någon kusins fru..
Alltså måste jag straffa mig själv, för jag tycker verkligen inte om mig själv just nu, med snask-förbud.
Måste verkligen sätta stopp för det här. Helt otroligt.
Vem är Mr Big?
Sex and The City, wow.
Vem är "Mr Big" egentligen? Svaret finns nog någonstans innerst inne.. Undrar vem den personen är för alla runt omkring. Hade varit kul att veta faktiskt.
Har solat för första gången "på riktigt" idag. Bikini, solkräm, rubbet. Synd bara att det alltid känns som att man duschar bort den lilla färg man fått.
Ren och fräsch är jag nu, ska bara put some make up on.
Snart börjar kvällen.
Vem är "Mr Big" egentligen? Svaret finns nog någonstans innerst inne.. Undrar vem den personen är för alla runt omkring. Hade varit kul att veta faktiskt.
Har solat för första gången "på riktigt" idag. Bikini, solkräm, rubbet. Synd bara att det alltid känns som att man duschar bort den lilla färg man fått.
Ren och fräsch är jag nu, ska bara put some make up on.
Snart börjar kvällen.
En månad försenat..
Dagens dåliga nyhet: tandregleringsbesöket (långt ord!) har blivit ändrat till det sämre.
Istället för 12/6 blev det 2/7. Visst är det jag som inte kan komma 12e (då jag är utomlands), men att det inte går på något sätt alls innan 2e juli är fullkomligt galet. Tandställningen går mig verkligen på nerverna, speciellt nu när det är så nära slutet.
Så här ser resten av min vecka ut:
Onsdag: Träffa artistgänget 9.15 för att senare underhålla 1800 st högstadie-elever i Melodifestival-pausen. Därefter öva med Isak och Tobbe inför fredagens konsert. Vid 12.00 börjar jag jobba och slutar 18.00. Kvällens aktivitet är ännu oklar.
Torsdag: Röd dag. Trots denna röda dag är jag inte "ledig". Drar upp till Örebro med Pär för att ha ett vrat na vrat-gig. Ska bli riktigt kul, men det går ju inte att komma ifrån ansträngningen och energin som går åt. Vet inte när giget börjar, men förhoppningsvis åker vi hemåt (med min syster Maria som ska spana in giget) innan klockan hunnit bli 00.00 (!)
Fredag: Efter lite sömn börjar jag jobba 12.00.. Hopefully får jag dra iväg lite tidigare än stängningsdags för att hinna med soundcheck på café mic, där kvällens artist-konsert äger rum. 19.00 börjar insläppet, vilket betyder att konserten kanske börjar vid 19.30. Efter en timmes uppträdande (kanske längre?) är förmodligen allt klart. Jag tvivlar på att jag kan ta mig till kalaset i Göteborg, som för övrigt hade varit väldigt trevligt att hinna med. Trist.
Lördag: Jag kanske är ledig denna dag, kanske inte. Beroende på om min kära vän och kollega kan jobba. Idag är min day off, hoppas jag. Spelning inne i stan på kvällen, vet verkligen inte om jag ska dra dit, borde kanske (vore faktiskt väldigt trevligt) eftersom vänner spelar i bandet.
Söndag: Idag ska artistgänget ut på en sista utflykt. Destination: Stockholm. Där kommer vi vara fram till tisdag.
Jag vill verkligen inte vara den som klagar, men det är ju rätt fullspeckat tyvärr. Visserligen är det roliga saker framför mig, men när de hopar sig blir det way too much.
Klockan är redan halv tio. Helvete, måste öva. Snart är förhoppnigsvis eländet över och jag kan börja leva.
Istället för 12/6 blev det 2/7. Visst är det jag som inte kan komma 12e (då jag är utomlands), men att det inte går på något sätt alls innan 2e juli är fullkomligt galet. Tandställningen går mig verkligen på nerverna, speciellt nu när det är så nära slutet.
Så här ser resten av min vecka ut:
Onsdag: Träffa artistgänget 9.15 för att senare underhålla 1800 st högstadie-elever i Melodifestival-pausen. Därefter öva med Isak och Tobbe inför fredagens konsert. Vid 12.00 börjar jag jobba och slutar 18.00. Kvällens aktivitet är ännu oklar.
Torsdag: Röd dag. Trots denna röda dag är jag inte "ledig". Drar upp till Örebro med Pär för att ha ett vrat na vrat-gig. Ska bli riktigt kul, men det går ju inte att komma ifrån ansträngningen och energin som går åt. Vet inte när giget börjar, men förhoppningsvis åker vi hemåt (med min syster Maria som ska spana in giget) innan klockan hunnit bli 00.00 (!)
Fredag: Efter lite sömn börjar jag jobba 12.00.. Hopefully får jag dra iväg lite tidigare än stängningsdags för att hinna med soundcheck på café mic, där kvällens artist-konsert äger rum. 19.00 börjar insläppet, vilket betyder att konserten kanske börjar vid 19.30. Efter en timmes uppträdande (kanske längre?) är förmodligen allt klart. Jag tvivlar på att jag kan ta mig till kalaset i Göteborg, som för övrigt hade varit väldigt trevligt att hinna med. Trist.
Lördag: Jag kanske är ledig denna dag, kanske inte. Beroende på om min kära vän och kollega kan jobba. Idag är min day off, hoppas jag. Spelning inne i stan på kvällen, vet verkligen inte om jag ska dra dit, borde kanske (vore faktiskt väldigt trevligt) eftersom vänner spelar i bandet.
Söndag: Idag ska artistgänget ut på en sista utflykt. Destination: Stockholm. Där kommer vi vara fram till tisdag.
Jag vill verkligen inte vara den som klagar, men det är ju rätt fullspeckat tyvärr. Visserligen är det roliga saker framför mig, men när de hopar sig blir det way too much.
Klockan är redan halv tio. Helvete, måste öva. Snart är förhoppnigsvis eländet över och jag kan börja leva.
"Bosniska bron"...
Nåt så fruktansvärt roligt!! Rolig kille den där killen.. Jag lyssnade faktiskt på vad som egentligen sjungs, och det är "osecam ruke tvoje..." eller något i den stilen.. Hur kan man tycka att det låter som "bosniska bron"? Skoj ändå.
Fest i fredags.. Mycket lyckat. Blir nog inget sådant här hemma på väldigt länge.
Var är alla mina spännen? Vet Maria det kanske? Både den stora och den lilla klämman är puts väck.
Fullbokad vecka.. igen! Aldrig rast, aldrig ro.
(Varför hade jag så många besökare igår? Vill minnas att jag inte skrev något.. ytterst märkligt.)
Tänk tänk tänk.. Tänk om livet runt omkring mig hade varit en serie? Hade jag haft huvudrollen eller birollen? Som den gamle farbrorn säger till Kate Winslets karaktär i "The Holiday".. det där om att hon ska börja bete sig som att hon vore huvudrollen istället för birollen (eller något sådant?). Hur beter man sig egentligen? Jag menar, då har ju alla huvudrollen.. Det funkar ju inte så, men det vore ju konstigt att tänka sämre om sig själv. Då är det nog så, alla har huvudrollen. (Innerst inne vet jag nog att det säkert vore omöjligt att alla skulle haft huvudollen om livet runt mig hade varit filmatiserat.. men men. Den utvecklingen kändes som en för stor utmaning för mig just nu.)
Jag kom på flera flera olika saker jag var sugen på.. skulle kunna ha varit sugen på. Saker som jag skulle kunna göra, och borde göra. Förut funderade jag på att ta en promenad, men jag åt lite musli istället (crunchy). Fortfarande hade jag den där promenaden i huvudet. Jag skulle kunna gå ut, för att sen ringa kopojken, slå två flugor i en smäll liksom. Blanda nytta med nöje som man säger. Jag spann vidare och kom att tänka på Lorentzon som jag borde skriva ett sms till, men OJ vad många sms jag har skickat de senaste dagarna. Jag börjar verkligen avsky min mobil och tanken på att skriva sms. Inte för att jag inte gillar att få sms, tvärtom, men när det kommer till att svara och knappa med fingrarna.. Blir trött av att tänka på det.
Jag blir så trött av ingenting nu för tiden. Blir trött av att smsa (tanken av det), blir trött av blotta tanken på en promenad, blir trött (även stressad) när jag tänker på att jag vill kolla in om sista avsnittet av Felicity finns på youtube.. För det vore faktiskt lite slöseri med tid att sitta vid datorn när jag måste duscha, och allt annat som tar tid. Tid tid tid. Verkligen inget för mig.
Hur kunde allt bli så här? Varför slutar alltid mina inlägg på samma vis? Varför halkar jag alltid in på samma tema.. Mitt liv, hur tråkigt det är att vara upptagen med saker ständigt.
Jag måste börja tänka på annat. Visst gör jag det, men det orkar jag inte skriva. Just nu tänker jag på onsdag. Vad händer egentligen på kvällen? Aldrig mera Sweet är den första tanken.. Nej, jag tänker faktiskt inte på Sweet. "Vänersborg suger" som kopojken sa. Han får heta kopojken, det passar honom, lite töntigt men samtidigt sött. Jag kanske borde vidga mina vyer och ta mig till grannstaden. Kopojkens stad.
Nej, nu blev det nästan lite för mycket. Snart ska jag ringa ett samtal, töntigt men sött. Först ska jag smygtitta lite på youtube.
Sen kväll med J.
Självklart blev det sent ändå... Så kan det bli ibland. Skön tv-tittarkväll I may say..
Sagan om "tornet" kommer nog äga rum inom kort.. eller rättare sagt, inom "snart förhoppningsvis"? För övrigt så har jag en hälsning från den roliga killen i lördags till Erba. "Heter du verkligen Ebba?".. A du fattar vem det är ifrån, trist dock att det inte blev någon fika.. men snart!
Nu blev jag trött. Godnatt.
Sagan om "tornet" kommer nog äga rum inom kort.. eller rättare sagt, inom "snart förhoppningsvis"? För övrigt så har jag en hälsning från den roliga killen i lördags till Erba. "Heter du verkligen Ebba?".. A du fattar vem det är ifrån, trist dock att det inte blev någon fika.. men snart!
Nu blev jag trött. Godnatt.
Tre gånger i minuten -i trettio minuter.
Ganska mycket.. Alltså måste Ebba ha ringt mig nittio gånger då jag var upptagen i telefon.. (med killen som sköter kossorna på landsbygden, oh yes)..
Härlig dag, verkligen. En hyfsad lång promenad in till stan och som avslutning: pizza. Två förbannat goda pizzor. Jag måste skriva upp det för att inte glömma.
1. Tonfisk, jordnötter, ananas, sallad och kebabsås.
2. Champinjoner, kapris, fetaost och tacosås.
Vilket resultat!
Vilket galet rykte det blev sen igår också. Otroligt vad folk kan dra för historier. Kvällen var väl rätt okej: ett ömsesidigt undvikande (?), och en besvikelse (eller lättnad.. jag vet inte.)
Undvikandet gillar jag inte alls, men what to do.. Inget.
Besvikelsen kom som en chock. Personen har sjunkit en hel del i mina ögon, vilket samtidigt kan kännas skönt.. som en lättnad faktiskt.
Undrar vad ko-pojken gör.. Cowboy? Ibland kan jag inte stoppa mig när humorn sätter igång.
Lagerarbete
Idag var det nästan enbart lagerarbete.. Jag är så fruktansvärt trött. Från nio till halv fem, minus en timmes lunch, men annars -konstant arbete. Man blir så uppe i varv så att man nästan skakar, av trötthet?
Jag orkar egentligen inte skriva så mycket mer just nu.. Detta var mest bara en liten up-date.
Jag fick ett jättefint linne med tillhörande trosor av Tove och Anna idag.. Thank you, and spank you.
Jag orkar egentligen inte skriva så mycket mer just nu.. Detta var mest bara en liten up-date.
Jag fick ett jättefint linne med tillhörande trosor av Tove och Anna idag.. Thank you, and spank you.
Som ett myggbett.. som en bro..
Du vet hur ett myggbett funkar. Innan du vet att det finns där, nånstans på din kropp, känner du inget alls. När du väl upptäcker den röda fläcken känner du på en gång hur det spritter i fingertopparna, hur det ögonblickligen börjar klia nåt så fruktansvärt mycket.
Det är skönt.. så jävla skönt att få klia hårt (utan långa naglar då man river upp massa hud, då följden är smärta), att få klia och sen ta en kort paus för att sedan återvända till kliandet. Det är det BÄSTA som finns i den stunden, att inte tänka på nåt annat förutom dina naglar (korta naglar) som kliar runt myggbettet (helt meningslöst att klia rätt på, eftersom alla nån gång upptäckt att det gör ont när det klias precis på bettet)..
Efter en stund känner du dig faktiskt rätt "färdigkliad". Känns helt okej att sluta eftersom det faktiskt slutat klia. Du har kommit ur din besatthet och du kan forsätta leva ditt liv som vanligt, utan att tänka på myggbettet (som fortfarande finns där trots att du inte behöver klia).
Sen plötsligt, efter några dagar, då du tror att myggbettet har gått över.. DÅ slår det tillbaka igen. Yes, du är tillbaka på samma plats med dina naglar och kliar, som besatt.
Behöver jag förklara vad som är "som ett myggbett"? Det sms:et häromdan var som ett myggbett, som börjat klia igen.
Cosmopolitan är en rätt trevlig tidning faktiskt. Självklart läser jag alltid alla artiklar som handlar om "does and don'ts" gällande... allt faktiskt. Skitkul, och kanske bra även. Jag fick reda på att jag är en bro.. En bro från exet till den nästa kärleken. Förbannat!
Ska förklara lite närmare.. En tjej som är en bro är en tjej en kille träffar direkt efter att han blivit dumpad/(gjort slut?) med sin tjej. En "tjej-bro" är ett slags ego-förhöjande moment. Killen kan få ut sin sorg, och sedan dumpa "tjej-bron" för att känna större självförtroende, för att därefter gå vidare till den tredje tjejen som han faktiskt kan bli kär i.
Är jag en bro? Gäller detta bara om killen i fråga blivit dumpad? Om svaret är ja känner jag mig lugn, då är jag inte en bro.. Om svaret är nej, och detta gäller även för killar som gjort slut med sitt ex, då är jag en bro.
Det är skönt.. så jävla skönt att få klia hårt (utan långa naglar då man river upp massa hud, då följden är smärta), att få klia och sen ta en kort paus för att sedan återvända till kliandet. Det är det BÄSTA som finns i den stunden, att inte tänka på nåt annat förutom dina naglar (korta naglar) som kliar runt myggbettet (helt meningslöst att klia rätt på, eftersom alla nån gång upptäckt att det gör ont när det klias precis på bettet)..
Efter en stund känner du dig faktiskt rätt "färdigkliad". Känns helt okej att sluta eftersom det faktiskt slutat klia. Du har kommit ur din besatthet och du kan forsätta leva ditt liv som vanligt, utan att tänka på myggbettet (som fortfarande finns där trots att du inte behöver klia).
Sen plötsligt, efter några dagar, då du tror att myggbettet har gått över.. DÅ slår det tillbaka igen. Yes, du är tillbaka på samma plats med dina naglar och kliar, som besatt.
Behöver jag förklara vad som är "som ett myggbett"? Det sms:et häromdan var som ett myggbett, som börjat klia igen.
Cosmopolitan är en rätt trevlig tidning faktiskt. Självklart läser jag alltid alla artiklar som handlar om "does and don'ts" gällande... allt faktiskt. Skitkul, och kanske bra även. Jag fick reda på att jag är en bro.. En bro från exet till den nästa kärleken. Förbannat!
Ska förklara lite närmare.. En tjej som är en bro är en tjej en kille träffar direkt efter att han blivit dumpad/(gjort slut?) med sin tjej. En "tjej-bro" är ett slags ego-förhöjande moment. Killen kan få ut sin sorg, och sedan dumpa "tjej-bron" för att känna större självförtroende, för att därefter gå vidare till den tredje tjejen som han faktiskt kan bli kär i.
Är jag en bro? Gäller detta bara om killen i fråga blivit dumpad? Om svaret är ja känner jag mig lugn, då är jag inte en bro.. Om svaret är nej, och detta gäller även för killar som gjort slut med sitt ex, då är jag en bro.
Tredje gången.. gillt?
Det är ju ett talesätt, hur bra det nu passar inlägget vet jag inte..
Tredje gången vi inte ska åka till Serbien (iallafall jag, och Maria, om Magda åker vet jag inte). 1994, 1998 och nu år 2007. Det kanske inte är lätt att förstå för alla som inte är mina skor, men jag vet ärligt talat inte hur jag kommer att klara av det. Att inte åka. För länge sedan sa alltid jag och Maria att hur tråkigt vi än hade i Serbien, var det ändå alltid roligare än vad vi skulle haft i Sverige. Kanske lite dumt att bara säga så, men det var så vi kände. Nu vet jag ju att det inte är så, men en sommar utan Serbien (som innefattar släkt, kompisar etc) kommer bli tufft.
Tredje gången jag får bevisat vad det är jag söker hos killar. Tydligen ska han vara ett as men samtidigt ha en "mjuk / ljus" röst som tilltalar mig.. Det är så det ska vara för att jag ska bli svag. Det kanske är här jag skulle vilja säga, eller tänka "Tredje gången gillt".. Men jag ska låta bli (försent!). Mina tankar förhastar sig alltid och vips är jag där och rotar där jag inte borde.
Till hösten lämnar jag allt bakom mig.
Tredje gången vi inte ska åka till Serbien (iallafall jag, och Maria, om Magda åker vet jag inte). 1994, 1998 och nu år 2007. Det kanske inte är lätt att förstå för alla som inte är mina skor, men jag vet ärligt talat inte hur jag kommer att klara av det. Att inte åka. För länge sedan sa alltid jag och Maria att hur tråkigt vi än hade i Serbien, var det ändå alltid roligare än vad vi skulle haft i Sverige. Kanske lite dumt att bara säga så, men det var så vi kände. Nu vet jag ju att det inte är så, men en sommar utan Serbien (som innefattar släkt, kompisar etc) kommer bli tufft.
Tredje gången jag får bevisat vad det är jag söker hos killar. Tydligen ska han vara ett as men samtidigt ha en "mjuk / ljus" röst som tilltalar mig.. Det är så det ska vara för att jag ska bli svag. Det kanske är här jag skulle vilja säga, eller tänka "Tredje gången gillt".. Men jag ska låta bli (försent!). Mina tankar förhastar sig alltid och vips är jag där och rotar där jag inte borde.
Till hösten lämnar jag allt bakom mig.
Hemligt.
Undrar vem dagens första (enda?) besökare är.. Nästan alla besökare är hemliga människor, människor som inte vill avslöja sig för mig.. Men det är kanske det som är tanken, att jag inte riktigt vet vem det är som läser.. Det är det nog. Det får inte bli för formellt eller för privat, tycker jag.
Jag är också ganska hemlig. Är det så svårt att hänga med i det jag skriver? För en utomstående menar jag.. Förmodligen. Å andra sidan finns det faktiskt ingen charm i att skriva alla detaljer, namn etc. Det är ju ingen som bryr sig om vilka människor det handlar om, det är händelserna som är det väsentliga.. Tror jag. Visst vet jag själv om att det är extremt roligt att få veta exakt vem/vilka/vad det handlar om, men då blir det något helt annat: Skvaller.
Är det inte det som skiljer sig mellan skvaller och (vad ska man kalla det?) "berättande"? Att använda namn och annat som man gör när man för en vanlig konversation.. Rent skvaller. Hör inte hemma här tycker jag.
Vrat na vrat-gigen blev fantastiskt bra! (Nu nämner jag visserligen ett namn, ett bandnamn, svårt att veta var gränsen går för en alltför avslöjande information..) Har aldrig varit med om så mycket dans på någon spelning. Synd bara med tvärflöjtskillen..killen som skulle bli lärare. En riktig stjärna.
Frida Selander kan möjligtvis vara något för mina öron.
Snart ska jag göra en sak som många många andra säkert redan kommit igång med. Fika.
Jörgen, jag hoppas att du får en ÄNNU bättre valborg. Sånt gillar jag, människor som Jörgen.
Idag hände något.. Något oförutsett, något jag inte alls väntat mig.. Men det hände. Att sms kan komma så plötsligt, när man minst anar det. Konstigt. För konstigt var vad det var. Jag kände faktiskt inget speciellt, bara lite förvåning och ett "aha?". Har ingen koll på den killen, känns bara som att det bringar trouble.. Sådär, nu var det färdigtänkt/-funderat om det.
Det går mig emot att skriva att jag ska till Lipz ikväll. Ja! Jag trodde att jag aldrig skulle dit igen, men.. Det känns nästan som att otroligt många ska dit, så varför inte? Lipz eller en hemmakväll med mamma? Nu menar jag inte att Lipz skulle vara det självklara valet, jag älskar att hänga med min mamma så det hade lätt varit ett bra alternativ. Vi får helt enkelt se vad det blir av kvällen.
Vinst eller förlust.
Jag är också ganska hemlig. Är det så svårt att hänga med i det jag skriver? För en utomstående menar jag.. Förmodligen. Å andra sidan finns det faktiskt ingen charm i att skriva alla detaljer, namn etc. Det är ju ingen som bryr sig om vilka människor det handlar om, det är händelserna som är det väsentliga.. Tror jag. Visst vet jag själv om att det är extremt roligt att få veta exakt vem/vilka/vad det handlar om, men då blir det något helt annat: Skvaller.
Är det inte det som skiljer sig mellan skvaller och (vad ska man kalla det?) "berättande"? Att använda namn och annat som man gör när man för en vanlig konversation.. Rent skvaller. Hör inte hemma här tycker jag.
Vrat na vrat-gigen blev fantastiskt bra! (Nu nämner jag visserligen ett namn, ett bandnamn, svårt att veta var gränsen går för en alltför avslöjande information..) Har aldrig varit med om så mycket dans på någon spelning. Synd bara med tvärflöjtskillen..killen som skulle bli lärare. En riktig stjärna.
Frida Selander kan möjligtvis vara något för mina öron.
Snart ska jag göra en sak som många många andra säkert redan kommit igång med. Fika.
Jörgen, jag hoppas att du får en ÄNNU bättre valborg. Sånt gillar jag, människor som Jörgen.
Idag hände något.. Något oförutsett, något jag inte alls väntat mig.. Men det hände. Att sms kan komma så plötsligt, när man minst anar det. Konstigt. För konstigt var vad det var. Jag kände faktiskt inget speciellt, bara lite förvåning och ett "aha?". Har ingen koll på den killen, känns bara som att det bringar trouble.. Sådär, nu var det färdigtänkt/-funderat om det.
Det går mig emot att skriva att jag ska till Lipz ikväll. Ja! Jag trodde att jag aldrig skulle dit igen, men.. Det känns nästan som att otroligt många ska dit, så varför inte? Lipz eller en hemmakväll med mamma? Nu menar jag inte att Lipz skulle vara det självklara valet, jag älskar att hänga med min mamma så det hade lätt varit ett bra alternativ. Vi får helt enkelt se vad det blir av kvällen.
Vinst eller förlust.
Födelsedag i Örebro!
Yes, jag är tillbaka.. efter ett år var det dags to pay a visit in Örebro.
Med en drink i min hand (förutom nu när jag skriver..), sittandes i min syster Marias lägenhet med Maria (of course)
-ett sätt att fira min födelsedag.. ett mycket bra sätt.
Utgång till "Strööömpis" om arton minuter.
Ha den äran till mig.
Tack mamma, pappa, maria, magda, anna, ebba och alla andra som grattade mig. Like you.
Med en drink i min hand (förutom nu när jag skriver..), sittandes i min syster Marias lägenhet med Maria (of course)
-ett sätt att fira min födelsedag.. ett mycket bra sätt.
Utgång till "Strööömpis" om arton minuter.
Ha den äran till mig.
Tack mamma, pappa, maria, magda, anna, ebba och alla andra som grattade mig. Like you.
Never easy.
Ett vanligt fenomen hos mig är att jag alltid (alltid!) inspireras av killar jag har varit involverad med. Alltså är jag, Betti, en blandning av alla dessa killar.. fantastiskt. Vet faktiskt inte vad som är mitt eget..?
Now what? För en vecka sen var livet piss. Det är det fortfarande, men lite avdomnat.. inga tårar, ingen fysisk smärta, bara lite tankar som flyter omkring. Men som sagt, now what..? Kan man inte vara trevlig utan att det ska ses som en flirt? Jag pratar inte om "honom", utan om kompisen.. yes. Äsch, han är nog också bara trevlig, det är bara jag som målar upp det jobbigare alternativet, jag har tydligen en förkärlek till scenarion som inte tilltalar mig.
Spännande. Att inte veta vad som rör sig i människors huvuden. Spännande att vara så nyfiken på något så man spricker av ilska och svartsjuka. Om jag ändå kunde vara osynlig, tänk.. jag skulle veta allt, inga funderingar, kanske ilska och svartsjuka däremot.. men nyfikenheten skulle stillas. Vilken grej!
Skola imorgon. Boy vad jag inte är sugen.
Jag fyller år snart. Ett tillfälle att kunna få presenter. Känns väl inte så mycket med tanke på att jag är skyldig mamma och pappa 10.160kr.. Bills bills bills.
Att inte vilja..?
Jag har tänkt det förr och tänker det nu igen.. Jag och Maria borde kanske ha varit en och samma person. Vilken pratstund I tell you!
Denna ständiga fundering.. Vad är skillnaden i tjejers och killars tänkande? Helt kortfattat måste det vara (som Maria sa) att killar kan "välja bort" känslor.. Detta är nu bara tankar, jag säger inte att det är rätt, men det kändes rätt förnuftigt när vi pratade om det förut.
Kan inte tjejer välja bort sina känslor då? Jo, visst, INNAN det blivit något.. innan känslorna har utvecklats. När det väl har nått en gräns finns ingen återvändo, då kan man inte längra välja. När det gäller killar så "verkar" det som att de kan välja hur de vill känna när som helst.. Men det kan väl heller inte stämma? Det måste finnas en gräns även för dem. Jag tror att det handlar om tid.. För tjejer krävs inte lång tid alls för att få starka känslor, medan det för killar tar mycket längre tid (eller kanske normallång tid, beroende på hur man jämför med tjejers tidsperspektiv..) för att märka hur starka känslorna egentligen är. Kan det stämma?
Inget ont mot några killar.. Man kan se det på två olika sätt. Antingen att killar är tröga, eller att tjejer rusar iväg med känslorna.
Detta krävs lite mer tanke.. har inte tid för det just nu.
Många saker känns mycket klarare nu, vilket givande samtal, verkligen..
Smell you later.
Denna ständiga fundering.. Vad är skillnaden i tjejers och killars tänkande? Helt kortfattat måste det vara (som Maria sa) att killar kan "välja bort" känslor.. Detta är nu bara tankar, jag säger inte att det är rätt, men det kändes rätt förnuftigt när vi pratade om det förut.
Kan inte tjejer välja bort sina känslor då? Jo, visst, INNAN det blivit något.. innan känslorna har utvecklats. När det väl har nått en gräns finns ingen återvändo, då kan man inte längra välja. När det gäller killar så "verkar" det som att de kan välja hur de vill känna när som helst.. Men det kan väl heller inte stämma? Det måste finnas en gräns även för dem. Jag tror att det handlar om tid.. För tjejer krävs inte lång tid alls för att få starka känslor, medan det för killar tar mycket längre tid (eller kanske normallång tid, beroende på hur man jämför med tjejers tidsperspektiv..) för att märka hur starka känslorna egentligen är. Kan det stämma?
Inget ont mot några killar.. Man kan se det på två olika sätt. Antingen att killar är tröga, eller att tjejer rusar iväg med känslorna.
Detta krävs lite mer tanke.. har inte tid för det just nu.
Många saker känns mycket klarare nu, vilket givande samtal, verkligen..
Smell you later.
Vilken fas?
Jag har stött på alltför mycket sånt. Kanske inte, men när det sker gång på gång känns det som en del av vardagen. "Jag är i en fas just nu.." "Jag går igenom mycket.." Blablabla.
Varför tilldelas JAG alla konstiga förvirrade killar? Helt otroligt.. Klart att jag inte är den enda, men nu är detta min blogg och jag skriver vad jag vill. Like it.
Eftersom jag stöter på samma faser så måste jag själv naturligtvis också gå igenom samma fas flera gånger. Att glömma. Yes, det är min specialitet.. Man kanske kan bli expert på sånt.
Orkar jag verkligen med allt? Blogg? Vem bryr sig egentligen, måste allt dokumenteras? Jag har på nåt sätt försummat min riktiga dagbok i och med denna blogg. Jobb? Det behövs ju, pengar behövs alltid, men ack så tröttsamt. Musik? En sak jag har svårt för nu.. Alla tankar som flyter omkring i min hjärna, tankar om ansökningen till folkhögskolan, spelningarna.. Helvete vad jag ger mig in på saker.
Inget Serbien i sommar. Sist gång vi var hemma i Sverige en hel sommar var 1999. Även det känns tungt.
Saker att göra:
-glömma
-öva
Framför allt glömma.. Hatar verkligen faser, speciellt när det gör att jag själv måste befinna mig i en!
Varför tilldelas JAG alla konstiga förvirrade killar? Helt otroligt.. Klart att jag inte är den enda, men nu är detta min blogg och jag skriver vad jag vill. Like it.
Eftersom jag stöter på samma faser så måste jag själv naturligtvis också gå igenom samma fas flera gånger. Att glömma. Yes, det är min specialitet.. Man kanske kan bli expert på sånt.
Orkar jag verkligen med allt? Blogg? Vem bryr sig egentligen, måste allt dokumenteras? Jag har på nåt sätt försummat min riktiga dagbok i och med denna blogg. Jobb? Det behövs ju, pengar behövs alltid, men ack så tröttsamt. Musik? En sak jag har svårt för nu.. Alla tankar som flyter omkring i min hjärna, tankar om ansökningen till folkhögskolan, spelningarna.. Helvete vad jag ger mig in på saker.
Inget Serbien i sommar. Sist gång vi var hemma i Sverige en hel sommar var 1999. Även det känns tungt.
Saker att göra:
-glömma
-öva
Framför allt glömma.. Hatar verkligen faser, speciellt när det gör att jag själv måste befinna mig i en!
Tankspridd
Ibland får jag det bevisat för mig själv att jag ibland kan vara tankspridd.. Som t.ex idag när jag glömde stänga bagageluckan efter Vrat na vrat-repet.. Inte en sån där bagagelucka som kan "se stängd" ut, utan en sån där som står rätt upp.. Yes, det missade jag. Hur det kom sig vet jag inte..?!
Hur som helst.. Min date igår var riktigt trevlig faktiskt. Göra om igen snart nån gång? Ja, kanske det.. På den andra fronten är det inte så date:igt.. Varför fastnar jag vid märkliga människor? Varför varför varför?!?!?
Inatt blev jag riktigt arg när jag vid tvåtiden blev tvungen att komma upp ur sängen och döda en fluga. Så otroligt irriterande. Somnade om rätt snart efter flugans död. På morgonen vaknade jag på ett otrevligt vis. Jag drömde att det var en stor skalbagge som flög mot mig, under min haka och vidare under mitt hår. Jag slog mig själv på halsen (på riktigt) och vaknade. Äckligt.
Nu ikväll har jag övat och övat, och försökt sola (hoppas det låter någorlunda bra när det väl gäller)..
Rätt så trött nu.
Vad fan är det jag går runt och hoppas på egentligen? Ett SVAR?? Allvarligt talat, när man skriver en fråga med ett ????-tecken med, betyder det faktiskt att man vill ha ett SVAR! Jag blir inte riktigt klok på att vissa inte förstår det..
Andas.
Dagens äventyr -inbrott.
Vad gör man inte när man glömt husnycklarna och ingen är hemma?
Kom hem från repet och plingade på dörren.. no answer. Vår ringklocka fungerar inte så jag provade mig på att ringa mammas cell. Mamma och Magdalena var inte hemma.. "Skyll dig själv" sa Magda. Great. Där stod jag på trappan, kissnödig och törstig på samma gång, utan att kunna komma in för att dricka vatten eller gå på toa. Visserligen var det en fin dag idag, soligt och vindstilla, en sommardag faktiskt. Trots det hade jag faktiskt ingen lust att vänta ute i en obestämd tid.
Jag gick runt huset lite grann, i hopp om att få en brilliant idé och för att ha nåt att göra -gå runt. Vid garaget såg jag att källarfönstret var öppet. Ett rektangulärt liggande fönster med en spak man skjuter på inifrån och sedan fäster för att fönstret ska vara öppet. Jag tittade på det och funderade på om jag kunde sticka in handen för att öppna upp det ännu mer. Det kunde jag. Plötsligt inser jag att min idé som just i den stunden föddes var möjlig.
Jag väntade ett slag med att försöka hala mig ner i källaren.. Anledning var ett antal människor som väntade på bussen precis utanför vårt hus. Nog för att jag skulle "bryta mig in" i mitt eget hus, men det är ju faktiskt rätt pinsamt. Jag väntade tills bussen passerat.
För att öppna fönstret så mycket som möjligt lät jag en pulka stå upprätt under fönstret som stöd. (Pulkorna låg framme sen vintern.. liten förklaring. Åt mammas dagbarn för övrigt.) Hur som helst.. Nu var det dags. Jag tänkte hala mig ner med benen före med magen mot fönsterkarmen, kändes smidigast. Jag klev in med högra benet, so far so good, men krångligare blev det. Det var trångt, eftersom fönstret ändå var i vägen trots pulkans funktion.. och vad ledde detta till? Jo, jag råkade knuffa till pulkan så att den föll och fönstret smällde ner på min rumpa.. Figures. "Fan! Måste börja om från början" tänkte jag.. Det var sämre än vad jag trodde. (Man hinner tänka väldigt mycket på kort tid.. allt detta gick på någon sekund..) Fönstret hade som jag trott fallit ner på min rumpa, men det hade även gått ur gångjärnet. När jag såg det insåg jag att jag var tvungen att försöka balansera fönstret för att undvika glaskrasch. Med ena benet inne i källaren (luften), andra benet på marken, ena handen hållandes i fönstret och andra på marken, tog jag mig ur situationen utan krossat glas. Fantastiskt. Vet inte hur jag gjorde, men det gick bra.
Pinsamt. Tänk om nån såg mig. Jag funderade på att ge upp.. men vafan. Nu var fönstret inget problem, jag ställde det åt sidan och gjorde ett till försök. Ett försök som visade sig bli mycket lyckat!! Jättenöjd låste jag upp ytterdörren INIFRÅN (oh yes), hämtade in mitt dragspel och tillbehör, återvände till källarfönstret och satte fast det, gjorde iordning allting som om inget hade hänt. Gick in i huset -perfekt.
Inte så dumt. Allt blir vad man gör det till. Om det är sant bör jag överväga en del saker. Eller? Jag vet nog att jag inte kommer göra det.. Nu vet jag knappt vad jag pratar om. Dags att sova.
Kom hem från repet och plingade på dörren.. no answer. Vår ringklocka fungerar inte så jag provade mig på att ringa mammas cell. Mamma och Magdalena var inte hemma.. "Skyll dig själv" sa Magda. Great. Där stod jag på trappan, kissnödig och törstig på samma gång, utan att kunna komma in för att dricka vatten eller gå på toa. Visserligen var det en fin dag idag, soligt och vindstilla, en sommardag faktiskt. Trots det hade jag faktiskt ingen lust att vänta ute i en obestämd tid.
Jag gick runt huset lite grann, i hopp om att få en brilliant idé och för att ha nåt att göra -gå runt. Vid garaget såg jag att källarfönstret var öppet. Ett rektangulärt liggande fönster med en spak man skjuter på inifrån och sedan fäster för att fönstret ska vara öppet. Jag tittade på det och funderade på om jag kunde sticka in handen för att öppna upp det ännu mer. Det kunde jag. Plötsligt inser jag att min idé som just i den stunden föddes var möjlig.
Jag väntade ett slag med att försöka hala mig ner i källaren.. Anledning var ett antal människor som väntade på bussen precis utanför vårt hus. Nog för att jag skulle "bryta mig in" i mitt eget hus, men det är ju faktiskt rätt pinsamt. Jag väntade tills bussen passerat.
För att öppna fönstret så mycket som möjligt lät jag en pulka stå upprätt under fönstret som stöd. (Pulkorna låg framme sen vintern.. liten förklaring. Åt mammas dagbarn för övrigt.) Hur som helst.. Nu var det dags. Jag tänkte hala mig ner med benen före med magen mot fönsterkarmen, kändes smidigast. Jag klev in med högra benet, so far so good, men krångligare blev det. Det var trångt, eftersom fönstret ändå var i vägen trots pulkans funktion.. och vad ledde detta till? Jo, jag råkade knuffa till pulkan så att den föll och fönstret smällde ner på min rumpa.. Figures. "Fan! Måste börja om från början" tänkte jag.. Det var sämre än vad jag trodde. (Man hinner tänka väldigt mycket på kort tid.. allt detta gick på någon sekund..) Fönstret hade som jag trott fallit ner på min rumpa, men det hade även gått ur gångjärnet. När jag såg det insåg jag att jag var tvungen att försöka balansera fönstret för att undvika glaskrasch. Med ena benet inne i källaren (luften), andra benet på marken, ena handen hållandes i fönstret och andra på marken, tog jag mig ur situationen utan krossat glas. Fantastiskt. Vet inte hur jag gjorde, men det gick bra.
Pinsamt. Tänk om nån såg mig. Jag funderade på att ge upp.. men vafan. Nu var fönstret inget problem, jag ställde det åt sidan och gjorde ett till försök. Ett försök som visade sig bli mycket lyckat!! Jättenöjd låste jag upp ytterdörren INIFRÅN (oh yes), hämtade in mitt dragspel och tillbehör, återvände till källarfönstret och satte fast det, gjorde iordning allting som om inget hade hänt. Gick in i huset -perfekt.
Inte så dumt. Allt blir vad man gör det till. Om det är sant bör jag överväga en del saker. Eller? Jag vet nog att jag inte kommer göra det.. Nu vet jag knappt vad jag pratar om. Dags att sova.
I've been a shemale.
Okej.. nästan. Byt ut b mot ett s. "I've seen..." blir det då.. Tänkte att det var en spexigare rubrik. Men ändå! Det var rätt obehagligt.
Detta hände på jobbet.. igår faktiskt, idag igen, två gånger sammanlagt vill säga. En storvuxen (på bredden, ej lång) kvinna kikade runt på väskor och jag (duktig som jag är) frågade om hon behövde lite hjälp. Hon vänder sig om och det första jag lägger märke till är hennes brist på hår mitt på hjässan..(!) Ingen vanlig tunnhårighet, utan en sån där nästintill "gubb-flint".. Fick en klump i magen, men fortsatte ändå att le mot henne, då jag märkte att hon faktiskt hade stubb. En sisådär två-dagarsstubb kanske..? Hakan och nedre delarna av kinderna.. Usch, sån där gråaktig stubb (som syns på långt håll, var väl två meter från henne). Oh my lord.
Idag var hon tillbaka igen och jag expedierade (existerar det ordet?) henne vid kassan. Då fick jag en closer look. Precis som jag föreställt mig. Stubb och "kind-of-flint".
Jag skriver inte det här för att det är särskilt underhållande eller roligt, men fy vad ledsen jag blev ändå.. Ledsen kanske är fel ord, men jag fick en dålig känsla, en jobbig sådan. Vad konstigt ändå.. Att det finns så mycket som är orättvist, tänker inte en jävel på. Tills man är med om det.
Nog om det. Ikväll blir det utgång, ÄNNU en gång på kära Sweet. Helt otroligt, vi är tamejtusan stammisar där.. Varför inte egentligen? Orka pallra sig till en annan stad när man kan hänga på ett ställe som ligger precis runt hörnet.. Tja, för min del är det ju över bron och in till stan, men that's a saying.. eller?
Nu orkar jag inte skriva så mycket mer. Får se vad denna kvällen har att bjuda på. Fick reda på av min kära vän (kanske spion rentav? E...bba.) att vänersborg har fått en liten gäst. Nu menar jag faktiskt inte kvällens dj Dogge, men en annan gäst från främmande land. Det är inte så spännande som det låter, det blir vad man gör det till. Jag väljer spännande.
Detta hände på jobbet.. igår faktiskt, idag igen, två gånger sammanlagt vill säga. En storvuxen (på bredden, ej lång) kvinna kikade runt på väskor och jag (duktig som jag är) frågade om hon behövde lite hjälp. Hon vänder sig om och det första jag lägger märke till är hennes brist på hår mitt på hjässan..(!) Ingen vanlig tunnhårighet, utan en sån där nästintill "gubb-flint".. Fick en klump i magen, men fortsatte ändå att le mot henne, då jag märkte att hon faktiskt hade stubb. En sisådär två-dagarsstubb kanske..? Hakan och nedre delarna av kinderna.. Usch, sån där gråaktig stubb (som syns på långt håll, var väl två meter från henne). Oh my lord.
Idag var hon tillbaka igen och jag expedierade (existerar det ordet?) henne vid kassan. Då fick jag en closer look. Precis som jag föreställt mig. Stubb och "kind-of-flint".
Jag skriver inte det här för att det är särskilt underhållande eller roligt, men fy vad ledsen jag blev ändå.. Ledsen kanske är fel ord, men jag fick en dålig känsla, en jobbig sådan. Vad konstigt ändå.. Att det finns så mycket som är orättvist, tänker inte en jävel på. Tills man är med om det.
Nog om det. Ikväll blir det utgång, ÄNNU en gång på kära Sweet. Helt otroligt, vi är tamejtusan stammisar där.. Varför inte egentligen? Orka pallra sig till en annan stad när man kan hänga på ett ställe som ligger precis runt hörnet.. Tja, för min del är det ju över bron och in till stan, men that's a saying.. eller?
Nu orkar jag inte skriva så mycket mer. Får se vad denna kvällen har att bjuda på. Fick reda på av min kära vän (kanske spion rentav? E...bba.) att vänersborg har fått en liten gäst. Nu menar jag faktiskt inte kvällens dj Dogge, men en annan gäst från främmande land. Det är inte så spännande som det låter, det blir vad man gör det till. Jag väljer spännande.
Som ett par skor?
För ett tag sedan, när vi fått in Vagabond-katalogen på jobbet, föll jag för ett par svarta skinnskor med lite snörning. Svårt att se dem framför sig kanske. Hur som helst. De var ljuvliga. Problemet var att vi bara skulle få in samma sko fast UTAN snörning.
Jag var fast besluten att köpa snör-skorna, även om det betydde att jag skulle köpa dem i en annan butik (då utan 50% rabatt).. Jag letade och letade, utan resultat.
Visst var de släta skorna fina, jag tyckte om dem, jättesköna när man hade dem på fötterna osv, men jag kunde ändå inte släppa mina favoritskor. Tiden gick och lite motvilligt/besviket ställde jag undan ett par släta trettiosjuor. Jag var inte så säker på om jag verkligen ville ha dem, jag vägde fram och tillbaka, bra vs dåligt. Av allt tänkande kom jag fram till ett svar -släta skor.
Nu har jag haft dem i två dagar och är övernöjd. De är faktiskt riktigt bra, kanske t.o.m bättre än vad snör-skorna hade varit! Varför ha snören egentligen? Lite flashigt kanske, men de släta passade mig utmärkt.. de funkar nog till fler klädesplagg också. Bra beslut helt klart. The next best thing blev The best.
Nu till min fundering.. Oh yes, det finns en baktanke (eller fundering..) kring detta långa utlägg. Är skor som killar? Tänkte på det idag när jag gladdes åt mina skor som visade sig vara perfekta.
Okej, jag ångrar mig.. Skor kan man faktiskt prova, man har möjlighet att få ett smakprov på varje sko man blir förälskad i. Sånt funkar inte i verkligheten, i synnerhet om man ska prova två par skor samtidigt (nu pratar jag inte om skor.. utan om "skor"). Faktum är att jag tror att är ute på lite hal is.. Jo, tänkte prova ett par "skor" nästa vecka. Så visst kan man få smakprov när det gäller killar, men oooh så farligt!
Kärleken måste helt klart vara blind. Man fantiserar alldeles för mycket, Betti särskilt. Kan det vara så att jag, som med snör-skorna, fantiserat lite för mycket om den här killen? Snör-killen är lika med nummer ett? Är det kanske den släta killen som gäller egentligen? Vad gäller verkligheten vill jag ju självklart tro att det är det förstnämnda, att snören gäller. Men som med mina skor -man vet inte. ALLRA VIKTIGAST! Jag ska INTE glömma att nämna att jag faktiskt INTE provade snör-skorna. Eftersom jag aldrig fick chansen. De kanske hade varit det bättre alternativet ändå, jag kommer aldrig få veta.
Vi får se hur allt blir. Skor och killar. Jag är i alla fall nöjd med mina skor.
Jag var fast besluten att köpa snör-skorna, även om det betydde att jag skulle köpa dem i en annan butik (då utan 50% rabatt).. Jag letade och letade, utan resultat.
Visst var de släta skorna fina, jag tyckte om dem, jättesköna när man hade dem på fötterna osv, men jag kunde ändå inte släppa mina favoritskor. Tiden gick och lite motvilligt/besviket ställde jag undan ett par släta trettiosjuor. Jag var inte så säker på om jag verkligen ville ha dem, jag vägde fram och tillbaka, bra vs dåligt. Av allt tänkande kom jag fram till ett svar -släta skor.
Nu har jag haft dem i två dagar och är övernöjd. De är faktiskt riktigt bra, kanske t.o.m bättre än vad snör-skorna hade varit! Varför ha snören egentligen? Lite flashigt kanske, men de släta passade mig utmärkt.. de funkar nog till fler klädesplagg också. Bra beslut helt klart. The next best thing blev The best.
Nu till min fundering.. Oh yes, det finns en baktanke (eller fundering..) kring detta långa utlägg. Är skor som killar? Tänkte på det idag när jag gladdes åt mina skor som visade sig vara perfekta.
Okej, jag ångrar mig.. Skor kan man faktiskt prova, man har möjlighet att få ett smakprov på varje sko man blir förälskad i. Sånt funkar inte i verkligheten, i synnerhet om man ska prova två par skor samtidigt (nu pratar jag inte om skor.. utan om "skor"). Faktum är att jag tror att är ute på lite hal is.. Jo, tänkte prova ett par "skor" nästa vecka. Så visst kan man få smakprov när det gäller killar, men oooh så farligt!
Kärleken måste helt klart vara blind. Man fantiserar alldeles för mycket, Betti särskilt. Kan det vara så att jag, som med snör-skorna, fantiserat lite för mycket om den här killen? Snör-killen är lika med nummer ett? Är det kanske den släta killen som gäller egentligen? Vad gäller verkligheten vill jag ju självklart tro att det är det förstnämnda, att snören gäller. Men som med mina skor -man vet inte. ALLRA VIKTIGAST! Jag ska INTE glömma att nämna att jag faktiskt INTE provade snör-skorna. Eftersom jag aldrig fick chansen. De kanske hade varit det bättre alternativet ändå, jag kommer aldrig få veta.
Vi får se hur allt blir. Skor och killar. Jag är i alla fall nöjd med mina skor.
Näsan rinner!
Jag förstår verkligen inte alls varför det är så?! Jag brukar i princip aldrig vara snuvig eller ha en näsa som rinner.. men nu på senare tid har även jag blivit sån. Varje gång jag packar upp varor (skor) eller är ute på lagret blir min näsa som galen. Först trodde jag att det berodde på att det var lite kyligt, och visst var det det.. Men som idag, inte kallt alls.. och vad hände -näsan.
Detta kan ses som en överdriven småsak, men för mig är det faktiskt otroligt irriterande. Mina händer sen, who oh WHY ska jag ha torra händer? Som sandpapper! Nu när jag ändå håller på och gnäller så varför inte gnälla över min nariga överläpp? Jag har ingen ork över till dessa små bekymmer.
Att det alltid ska vara lika svårt att skriva rubrik. Rubriken är jätteviktig.. den ska väcka uppmärksamhet och ska väl helst beskriva innehållet. Nu beskrev min rubrik visserligen bara en liten detalj -helt okej.
Kom att tänka på en sak jag, Ebba och Pär pratade om.. eller rättare sagt en sak jag berättade, som jag likaväl kan skriva här. Det handlar om första gången jag blev kär. När vet man att man är det? Kanske helt fel att använda ordet "kär", men första gången jag blev kär/började gilla en kille. Kommer ihåg det så väl:
Jag var fem år. Hade en inskolning av något slag på lekis (som det hette). Jag började ett år tidigare eftersom jag var så fäst vid min storasyster Maria. (Var väl tänkt att jag skulle börja skolan ett år tidigare, men jag stannade kvar på lekis ett år till för att gå med jämnåriga.. sådär nu var det förklarat). Jag var där med pappa minns jag, vi satt ner vid ett litet bord: han, jag och fröken. Pappa satt bredvid mig och pratade med fröken (som satt mittemot), och helt plötsligt kommer en liten kille. Jag märker honom direkt och blir nyfiken på vad han ska göra. Han går mot väggen där allas personliga lådor (med kritor och andra bra-att-ha-grejer) ligger..
Utan att veta vad jag känner, vad jag gör, eller varför jag gör det, går jag fram till honom. Även jag öppnar min låda (som låg strax under hans). Han tar fram kritor och papper, jag likaså. Därefter går han fram till bordet, där pappa och fröken sitter, och sätter sig bredvid fröken. Jag följer efter och sätter mig på min plats. Han börjar rita, jag tittar på honom och även jag börjar rita.
Så konstigt beteende ändå. Jag var TVUNGEN att göra samma som honom. Visste inte varför, men jag visste att jag ville göra som han gjorde. Jag föll för honom från den första stunden. Hur länge höll det i sig? Ganska länge faktiskt, för att vara så liten.. Senare när jag blev lite äldre hade jag en sådan period till. Skillnaden då var väl att jag inte gjorde exakt samma saker som han gjorde, obviously. Eftersom det handlar om något som hände för väldigt längesedan kan jag faktiskt avslöja ett namn. Niclas Lindahl. Där har vi det! Roligt minne.
Nu dyker mitt dåliga samvete upp igen.. Yes, där har vi den kategorin. Jag har dåligt samvete (okej, inte så mycket, men KAN få) plus att jag är frustrerad. Frustrerad över att det står still ibland, som det gör nu. Jag vill inte vara den som anstränger mig mest, så jag ska låta bli, även om det kanske kan kosta mig det lilla som finns.
Detta kan ses som en överdriven småsak, men för mig är det faktiskt otroligt irriterande. Mina händer sen, who oh WHY ska jag ha torra händer? Som sandpapper! Nu när jag ändå håller på och gnäller så varför inte gnälla över min nariga överläpp? Jag har ingen ork över till dessa små bekymmer.
Att det alltid ska vara lika svårt att skriva rubrik. Rubriken är jätteviktig.. den ska väcka uppmärksamhet och ska väl helst beskriva innehållet. Nu beskrev min rubrik visserligen bara en liten detalj -helt okej.
Kom att tänka på en sak jag, Ebba och Pär pratade om.. eller rättare sagt en sak jag berättade, som jag likaväl kan skriva här. Det handlar om första gången jag blev kär. När vet man att man är det? Kanske helt fel att använda ordet "kär", men första gången jag blev kär/började gilla en kille. Kommer ihåg det så väl:
Jag var fem år. Hade en inskolning av något slag på lekis (som det hette). Jag började ett år tidigare eftersom jag var så fäst vid min storasyster Maria. (Var väl tänkt att jag skulle börja skolan ett år tidigare, men jag stannade kvar på lekis ett år till för att gå med jämnåriga.. sådär nu var det förklarat). Jag var där med pappa minns jag, vi satt ner vid ett litet bord: han, jag och fröken. Pappa satt bredvid mig och pratade med fröken (som satt mittemot), och helt plötsligt kommer en liten kille. Jag märker honom direkt och blir nyfiken på vad han ska göra. Han går mot väggen där allas personliga lådor (med kritor och andra bra-att-ha-grejer) ligger..
Utan att veta vad jag känner, vad jag gör, eller varför jag gör det, går jag fram till honom. Även jag öppnar min låda (som låg strax under hans). Han tar fram kritor och papper, jag likaså. Därefter går han fram till bordet, där pappa och fröken sitter, och sätter sig bredvid fröken. Jag följer efter och sätter mig på min plats. Han börjar rita, jag tittar på honom och även jag börjar rita.
Så konstigt beteende ändå. Jag var TVUNGEN att göra samma som honom. Visste inte varför, men jag visste att jag ville göra som han gjorde. Jag föll för honom från den första stunden. Hur länge höll det i sig? Ganska länge faktiskt, för att vara så liten.. Senare när jag blev lite äldre hade jag en sådan period till. Skillnaden då var väl att jag inte gjorde exakt samma saker som han gjorde, obviously. Eftersom det handlar om något som hände för väldigt längesedan kan jag faktiskt avslöja ett namn. Niclas Lindahl. Där har vi det! Roligt minne.
Nu dyker mitt dåliga samvete upp igen.. Yes, där har vi den kategorin. Jag har dåligt samvete (okej, inte så mycket, men KAN få) plus att jag är frustrerad. Frustrerad över att det står still ibland, som det gör nu. Jag vill inte vara den som anstränger mig mest, så jag ska låta bli, även om det kanske kan kosta mig det lilla som finns.