Ängsliga småsaker?
Klockan hann bli två innan jag somnade.. Obehagligt. Bättre idag dock, inte helt bra, bara bättre.
Hur är det möjligt att små saker kan få så stor betydelse? Att en liten, liten sak kan förändra hela dagen.. Det är ju givet, självklart, samtidigt lika beundransvärt var gång man fastställer det. Ett sms eller avsaknaden av ett, ett tonläge, en rörelse, en enda blick. Allt på gott och ont.
Eller när man väntar på något. En händelse som komma skall eller en händelse man önskar inträffa. Då det är lång tid kvar, precis vid start, känns själva tiden inte som något problem, man är förväntansfull och tålmodig, självsäker. När man är halvvägs till målet börjar man inse att tiden faktiskt spelar roll, man vill skynda på processen, fortfarande förväntansfull, mer ivrig än tålmodig, mindre självsäker.
När halvleken redan är förbi tittar man alltmer på klockan, man inser att tiden börjar rusa i förväg. Samtidigt som man vet att ju snabbare tiden går (för faktiskt så går den RIKTIGT fort nu) så är man snabbare i mål.. MEN! Ändå kan man inte låta bli, man kan omöjligt låta bli att vilja stanna tiden, för tänk om man inte går i mål? Man är inte längre förväntansfull, varken ivrig eller tålmodig, allra minst självsäker.
Man är knäckt.
Ängslig har jag varit hela dagen, orsak: okänd. Knäckt de senaste timmarna, orsak: småsak.
Ängslig på nytt. Fortfarande knäckt. Båda av samma orsak.
Nästan skrattretande. Så rätt så.
As I said.. Små saker förändrar en hel del. Som t.ex ett litet sms, och han älskar mig så.
Jag är corny och kär (och lite rädd), jag vet..
Hur är det möjligt att små saker kan få så stor betydelse? Att en liten, liten sak kan förändra hela dagen.. Det är ju givet, självklart, samtidigt lika beundransvärt var gång man fastställer det. Ett sms eller avsaknaden av ett, ett tonläge, en rörelse, en enda blick. Allt på gott och ont.
Eller när man väntar på något. En händelse som komma skall eller en händelse man önskar inträffa. Då det är lång tid kvar, precis vid start, känns själva tiden inte som något problem, man är förväntansfull och tålmodig, självsäker. När man är halvvägs till målet börjar man inse att tiden faktiskt spelar roll, man vill skynda på processen, fortfarande förväntansfull, mer ivrig än tålmodig, mindre självsäker.
När halvleken redan är förbi tittar man alltmer på klockan, man inser att tiden börjar rusa i förväg. Samtidigt som man vet att ju snabbare tiden går (för faktiskt så går den RIKTIGT fort nu) så är man snabbare i mål.. MEN! Ändå kan man inte låta bli, man kan omöjligt låta bli att vilja stanna tiden, för tänk om man inte går i mål? Man är inte längre förväntansfull, varken ivrig eller tålmodig, allra minst självsäker.
Man är knäckt.
Ängslig har jag varit hela dagen, orsak: okänd. Knäckt de senaste timmarna, orsak: småsak.
Ängslig på nytt. Fortfarande knäckt. Båda av samma orsak.
Nästan skrattretande. Så rätt så.
As I said.. Små saker förändrar en hel del. Som t.ex ett litet sms, och han älskar mig så.
Jag är corny och kär (och lite rädd), jag vet..
Kommentarer
Postat av: Magdo
Naw..
Trackback