Betko

Undrar vem dagens första (enda?) besökare är.. Nästan alla besökare är hemliga människor, människor som inte vill avslöja sig för mig.. Men det är kanske det som är tanken, att jag inte riktigt vet vem det är som läser.. Det är det nog. Det får inte bli för formellt eller för privat, tycker jag.

Jag är också ganska hemlig. Är det så svårt att hänga med i det jag skriver? För en utomstående menar jag.. Förmodligen. Å andra sidan finns det faktiskt ingen charm i att skriva alla detaljer, namn etc. Det är ju ingen som bryr sig om vilka människor det handlar om, det är händelserna som är det väsentliga.. Tror jag. Visst vet jag själv om att det är extremt roligt att få veta exakt vem/vilka/vad det handlar om, men då blir det något helt annat: Skvaller.

Är det inte det som skiljer sig mellan skvaller och (vad ska man kalla det?) "berättande"? Att använda namn och annat som man gör när man för en vanlig konversation.. Rent skvaller. Hör inte hemma här tycker jag.

Vrat na vrat-gigen blev fantastiskt bra! (Nu nämner jag visserligen ett namn, ett bandnamn, svårt att veta var gränsen går för en alltför avslöjande information..) Har aldrig varit med om så mycket dans på någon spelning. Synd bara med tvärflöjtskillen..killen som skulle bli lärare. En riktig stjärna.

Frida Selander kan möjligtvis vara något för mina öron.

Snart ska jag göra en sak som många många andra säkert redan kommit igång med. Fika.

---

Jörgen, jag hoppas att du får en ÄNNU bättre valborg. Sånt gillar jag, människor som Jörgen.

Idag hände något.. Något oförutsett, något jag inte alls väntat mig.. Men det hände. Att sms kan komma så plötsligt, när man minst anar det. Konstigt. För konstigt var vad det var. Jag kände faktiskt inget speciellt, bara lite förvåning och ett "aha?". Har ingen koll på den killen, känns bara som att det bringar trouble.. Sådär, nu var det färdigtänkt/-funderat om det.

Det går mig emot att skriva att jag ska till Lipz ikväll. Ja! Jag trodde att jag aldrig skulle dit igen, men.. Det känns nästan som att otroligt många ska dit, så varför inte? Lipz eller en hemmakväll med mamma? Nu menar jag inte att Lipz skulle vara det självklara valet, jag älskar att hänga med min mamma så det hade lätt varit ett bra alternativ. Vi får helt enkelt se vad det blir av kvällen.

Vinst eller förlust.

Yes, jag är tillbaka.. efter ett år var det dags to pay a visit in Örebro.

Med en drink i min hand (förutom nu när jag skriver..), sittandes i min syster Marias lägenhet med Maria (of course)
-ett sätt att fira min födelsedag.. ett mycket bra sätt.

Utgång till "Strööömpis" om arton minuter.

Ha den äran till mig.

Tack mamma, pappa, maria, magda, anna, ebba och alla andra som grattade mig. Like you.

Jag har tänkt det förr och tänker det nu igen.. Jag och Maria borde kanske ha varit en och samma person. Vilken pratstund I tell you!

Denna ständiga fundering.. Vad är skillnaden i tjejers och killars tänkande? Helt kortfattat måste det vara (som Maria sa) att killar kan "välja bort" känslor.. Detta är nu bara tankar, jag säger inte att det är rätt, men det kändes rätt förnuftigt när vi pratade om det förut.

Kan inte tjejer välja bort sina känslor då? Jo, visst, INNAN det blivit något.. innan känslorna har utvecklats. När det väl har nått en gräns finns ingen återvändo, då kan man inte längra välja. När det gäller killar så "verkar" det som att de kan välja hur de vill känna när som helst.. Men det kan väl heller inte stämma? Det måste finnas en gräns även för dem. Jag tror att det handlar om tid.. För tjejer krävs inte lång tid alls för att få starka känslor, medan det för killar tar mycket längre tid (eller kanske normallång tid, beroende på hur man jämför med tjejers tidsperspektiv..) för att märka hur starka känslorna egentligen är. Kan det stämma?

Inget ont mot några killar.. Man kan se det på två olika sätt. Antingen att killar är tröga, eller att tjejer rusar iväg med känslorna.

Detta krävs lite mer tanke.. har inte tid för det just nu.

Många saker känns mycket klarare nu, vilket givande samtal, verkligen..

Smell you later.

Jag har stött på alltför mycket sånt. Kanske inte, men när det sker gång på gång känns det som en del av vardagen. "Jag är i en fas just nu.." "Jag går igenom mycket.." Blablabla.

Varför tilldelas JAG alla konstiga förvirrade killar? Helt otroligt.. Klart att jag inte är den enda, men nu är detta min blogg och jag skriver vad jag vill. Like it.

Eftersom jag stöter på samma faser så måste jag själv naturligtvis också gå igenom samma fas flera gånger. Att glömma. Yes, det är min specialitet.. Man kanske kan bli expert på sånt.

Orkar jag verkligen med allt? Blogg? Vem bryr sig egentligen, måste allt dokumenteras? Jag har på nåt sätt försummat min riktiga dagbok i och med denna blogg. Jobb? Det behövs ju, pengar behövs alltid, men ack så tröttsamt. Musik? En sak jag har svårt för nu.. Alla tankar som flyter omkring i min hjärna, tankar om ansökningen till folkhögskolan, spelningarna.. Helvete vad jag ger mig in på saker.

Inget Serbien i sommar. Sist gång vi var hemma i Sverige en hel sommar var 1999. Även det känns tungt.

Saker att göra:

-glömma
-öva

Framför allt glömma.. Hatar verkligen faser, speciellt när det gör att jag själv måste befinna mig i en!

Alla former jag antar närhelst mig behagar.
Jag kan vem som helst vara,
en Mikael eller en Sara.

Mina förmågor tycks mig vara outgrundliga,
som ett hav utan botten,
utan slut.

Likt kameleonten
jag smälter in vart jag än gå,
på denna väg jag oanade höjder kan nå.

Varför bry sig om vad som finns där?
Där, bakom allt annat.
Varför försöka om jag själv inte vet vem jag är?

07.04.02

Vad gör man inte när man glömt husnycklarna och ingen är hemma?

Kom hem från repet och plingade på dörren.. no answer. Vår ringklocka fungerar inte så jag provade mig på att ringa mammas cell. Mamma och Magdalena var inte hemma.. "Skyll dig själv" sa Magda. Great. Där stod jag på trappan, kissnödig och törstig på samma gång, utan att kunna komma in för att dricka vatten eller gå på toa. Visserligen var det en fin dag idag, soligt och vindstilla, en sommardag faktiskt. Trots det hade jag faktiskt ingen lust att vänta ute i en obestämd tid.

Jag gick runt huset lite grann, i hopp om att få en brilliant idé och för att ha nåt att göra -gå runt. Vid garaget såg jag att källarfönstret var öppet. Ett rektangulärt liggande fönster med en spak man skjuter på inifrån och sedan fäster för att fönstret ska vara öppet. Jag tittade på det och funderade på om jag kunde sticka in handen för att öppna upp det ännu mer. Det kunde jag. Plötsligt inser jag att min idé som just i den stunden föddes var möjlig.

Jag väntade ett slag med att försöka hala mig ner i källaren.. Anledning var ett antal människor som väntade på bussen precis utanför vårt hus. Nog för att jag skulle "bryta mig in" i mitt eget hus, men det är ju faktiskt rätt pinsamt. Jag väntade tills bussen passerat.

För att öppna fönstret så mycket som möjligt lät jag en pulka stå upprätt under fönstret som stöd. (Pulkorna låg framme sen vintern.. liten förklaring. Åt mammas dagbarn för övrigt.) Hur som helst.. Nu var det dags. Jag tänkte hala mig ner med benen före med magen mot fönsterkarmen, kändes smidigast. Jag klev in med högra benet, so far so good, men krångligare blev det. Det var trångt, eftersom fönstret ändå var i vägen trots pulkans funktion.. och vad ledde detta till? Jo, jag råkade knuffa till pulkan så att den föll och fönstret smällde ner på min rumpa.. Figures. "Fan! Måste börja om från början" tänkte jag.. Det var sämre än vad jag trodde. (Man hinner tänka väldigt mycket på kort tid.. allt detta gick på någon sekund..) Fönstret hade som jag trott fallit ner på min rumpa, men det hade även gått ur gångjärnet. När jag såg det insåg jag att jag var tvungen att försöka balansera fönstret för att undvika glaskrasch. Med ena benet inne i källaren (luften), andra benet på marken, ena handen hållandes i fönstret och andra på marken, tog jag mig ur situationen utan krossat glas. Fantastiskt. Vet inte hur jag gjorde, men det gick bra.

Pinsamt. Tänk om nån såg mig. Jag funderade på att ge upp.. men vafan. Nu var fönstret inget problem, jag ställde det åt sidan och gjorde ett till försök. Ett försök som visade sig bli mycket lyckat!! Jättenöjd låste jag upp ytterdörren INIFRÅN (oh yes), hämtade in mitt dragspel och tillbehör, återvände till källarfönstret och satte fast det, gjorde iordning allting som om inget hade hänt. Gick in i huset -perfekt.

Inte så dumt. Allt blir vad man gör det till. Om det är sant bör jag överväga en del saker. Eller? Jag vet nog att jag inte kommer göra det.. Nu vet jag knappt vad jag pratar om. Dags att sova.