Betko

En till vecka avslutad här i Lund. Det börjar gå på rutin mer och mer, känns bra. Denna söndagen får jag verkligen ägna mig åt att plugga blommor, det är ett måste.

Varför var det tvunget att sittningen igår skulle vara oändligt lång? Minst fyra timmar tog det att ta sig igenom förrätt (grön kall äcklig gröt för alla småttingar), huvudrätt (överkryddad köttbit och överkryddat potatismos), och efterrät (äppelskivor? och sorbetglass).. De timmarna var inte lätta.

Inte nog med det skulle vi (innan dansgolvet startade) ut på en spökpromenad för att visa oss vara värdiga asketer (ASK=Alnarps studentkår). Spökpromenaden utspelade sig i Alnarpsparken, mörkt och kusligt var det med endast  ljuslyktor som lyste upp vägen vi skulle ta. Vid ett tillfälle (efter ett antal skrik och försök till att skrämma oss), skulle vi ta av oss skorna och barfota dricka blod (som var nån form av soppa. Varmt, tjockt och starkt var det.) och sedan motta den heliga asket-nålen. En enkel pin som sattes fast i jackan. Vilket äventyr.

Disco. Där vi suttit och åtnjutit fyra-timmarsmiddagen var nu omvandlat till ett stort dansgolv med glada och fulla SLU-studenter. Att dansa med pumps var inget alternativ, då jag fått kramp i fötterna (ovan som jag är vid "klackskor"). Barfota dansade jag runt fram till klockan var två. Längesedan var det jag dansade så mycket. Riktigt kul var det, dålig musik dock, men jag saknade det gamla dansgänget från Vänersborg. Jag håller verkligen med dig Anna om det vi pratade om på msn. Längtar tills vi alla "vuxit upp" och kommer närmre varann, tänk alla seriösa betydelsefulla samtal som kommer föras! Samtalen nu är inte på något sätt meningslösa, det jag menar är att samtalen lär bli mer.. Vuxna? Probably. Ska bli roligt.

Anyhow. För att fortsätta storyn om igår kväll. Vid tvåtiden kom vi (några Lund-tjejer) att vi ville ta en taxi hem. Runt tretiden anlände taxin. "Vill ni vänta en stund till medan jag släpper av de här?" frågade taxischauffören oss när vi insåg att han redan hade folk i bilen. "Vad i...?!" Jag förstår verkligen inte hur han hade mage att fråga oss det. Självklart ville vi inte vänta, så de människorna som redan satt i bilen fick snällt hoppa ut och vänta på deras tur. Resan till Lund (1 mil) kostade oss en förmögenhet, och taxischauffören ville inte (pga principer, my ass) stanna på flera ställen för att släppa av oss (om vi inte betalade extra of course). Vilket jävla as, som han höll på att tjata.

Hur som helst.. Vi blev avsläppta på torget, och därifrån fick jag gå barfota. Kullersten överallt och glasbitar på många många ställen. Jag, Clara och Meriel tog sällskap hem. Precis då vi skulle skiljas åt dyker en kille upp från ingenstans och frågar vart vi ska. "Hem" blev svaret. Jag svängde åt höger på Tornavägen, han likaså. Jag klagade lite grann på känslan av att gå barfota på den ojämna asfalten. Plötsligt erbjöd han sig att bära mig resten av biten..! Ehm..?  Efter mycket insisterande lät jag honom bära mig några meter, men efter en kort stund blev det tungt och jag sa att det var helt lugnt att gå till fots. "Du är tyngre än vad du ser ut" sa han. Underlig kille.

Sen ringde mobiltelefonen. Johannes. Kvällens höjdpunkt. Samtalet varade i 11 minuter, är inte billigt att ringa från London.. Det var precis det jag behövde efter en prövande kväll. Det som dock fick mig att tänka lite var det vi pratade om.. "Lika villkor". Klart att allt ska vara på lika villkor, men om jag väljer att acceptera vissa saker tycker jag även att saker jag gör/inte gör ska accepteras. Jättelöjligt men, skulle jag verkligen inte betyda något längre om jag helt plötsligt gjorde något som han inte accepterar? Som att jag ex. mot all förmodan skulle få skånsk dialekt..?! Det var ett urlöjligt exempel, tyckte jag även när vi pratade igår. Skulle jag bli tvungen att ge upp något för en annan bara för att få ha kvar den personen? "Ta mig för den jag är." Självklart vill jag det, det gör jag, men jag vill även att du tar mig för den jag är.. Kan jag ha överseende, vill jag att du också har det.

That's it for today.